TEATER. KONGL. TEATERN: Othello, Mohren iVenedig: Hr Josephsons debut uti Jagos roll. Det Shakspeareska mästervekret gafsi gå afton för ganska klent hus, och det fastän en annonserad debut hade bort väcka litet mera uppmärksamhet på representationen. äfven om styckets höga värde icke kunde locka en mera talrik publik. Det är Shakspeares öde, här som på flera andra ställen, att icke vara hvad man kallar Cen Vogue, och icke är det han, som derför är att beklaga. Men icke är det heller fullkomligt rättvist att gifva publiken hela skulden för det beklagliga förhållandet. Mycket torde få tillskrifvas det sätt hvarpå dessa stycken återgifvas, ty man kan, utan fara att blifva öfverbevisad om motsatsen, tryggt påstå. att vår tids dramatiska konstnärer hos oss äro alldeles för små för dessa jättefigurer. hvilkas framställning i allmänhet erfordrar den högsta tragiska kraft på samma gång som den renast menskliga individualisering — en ingalunda lätt uppgift för skådespelare, som borttappat sig i andra sferer, samt gent emot en kall och likgiltig publik. Hvad nu hr Josephsons debut beträffar. så kunna vi icke anse den annat än i dc flesta fall lyckad, välförståendes, betraktad i. förhållande till den öfriga omgifningen. Afven om denna varit bättre, tro vi att debutanten skulle hafva med rätt mycken heder försvarat sin plats. Vid första uppträdandet talade debutanten allt för lågt, troligen en följd af rädsla, men redan i slutet af första akten visste han bättre umgås med sin stämma, och i de följande akterna beherrskade han den bättre än man kunnat vänta, i synnerhet som just stämman är hans svagaste sida. Vi hålla honom särskilt räkning derför att han af Jago gjorde en menniska rätt och slätt, och försmåddc att utrusta skurken med alla dessa attributer dem man från gammalt varit van ati applådera hos bofvarne på scenen. Ännu en förtjenst vilja vi påpeka, nemligen den, att hans deltagande i handlingen icke var slut med repliken, och att det stumma spelet icke led af några öfverdrifter. Vi anse deremot för ett fel hos hr Josephson att han i scenerna med andra, och i synnerhet med Othello, vände sig ifrån sin eller sina medspelare och med blickarna utåt salongen någon gång adresserade till publiken en och annan del af den replik. som var ämnad motspelaren. Dylikt gör alltid ett störande intryck, och att det vunnit burskap hos ganska många af våra sceniska artister, är icke något bevis uppå att det är något att efterlikna. Vi tro ock att debutantens mening var att blicken skulle söka rymden, men den bör då icke hafva det bestämda uttryck den nu fick — uti den bör ligga något sökande, något oroligt som gifver tillkänna, att den icke fästat sic vid ett bestämdt föremål. Bäst var, enligt vår öfvertygelse, hr Jo