STOCKHOLM den 27 Febr. ; Neapolitanska frågan bolyst genom de nu offentliggjorda diplomati2 ska korrespondonserna. . Vi redogjorde i ett föregående nummer : för .den romerska frågans diplomatiska be-l! handling. Vi vilja nu meddela några utdrag ur den korrespondens, som Temnar:? åtskilliga upplysningar öfver den inflytelse,! som franska och engelska kabinetterna ut-: öfvat på den neapolitanska krisens utveckking. e första bland de i denna fråga med-j: delade dokumenter upprulla en bedröflig tafla för läsarens ögon. De visa Neapels! regering och polis, målad af dem sjelfva. ett af polisministern Ajossa den 13 Deeember 1859 utfärdadt cirkulär anbefallas intendenterna att utan ringaste tvekan arrestera hvar och en som företer elementer till brottslighet, och till och med på blotta misstankar. Polisministern slutar med följande ord: Jag fordrar, att ni bevisar mig i handling huru genomträngd ni är af dessa orders vigt.4 Lika märkliga i sitt slag äro konungens och utrikesministerns förklarinhäröfver till franska gesandten baron : renier. Den förre yttrade nemligen, att han ej egde att befatta sig med de åtgärder, som polisen anser sig böra vidtaga; den sednare förklarade sig vilja gå i personlig borgen för de flesta bland dem soms varit föremål för polisens förföljelser. Efter de första rörelserna på Sicilien fördubblades den neapclitanska polisens nit. Order utfärdades att arrestera alla som visade sympati för folkrörelsen, ja ända till dem, som SE OR derom eller frågade efter nyheter af detta slag.4 Den 20 Åpril skrifver franska ministern: Man tänker här för närvarande ej på någonting annat än att underssyoka och uppskrämma; icke att enom fogliga medel vinna en befolkning. vars tålamod numera är uttömdt. j Först då man började frukta för fastlan-: dets provinser, beslöt man sig til, att söka dynastiensräddning i någonting. annat än polisåtgärder. En konstitution, aktrojerades ; men misstroendet mot kopangens afsigteri hade redan, enligt hr Breniers uppgift, stitill den grad, att äfven denna nödhjelp ann otillräek!.g. Garibaldis hastiga frama på eiljen föranledde nu franska abing vet att föreslå det engelska att förDM. Sardinien till ett förbunc med Neapel för att sålunda dela halfön i tvenne större Och då lord John Russell rade att häruppå ingå, emedan man sålunda fklädde sig ansvaret för en möjligen inträffande kontrarevolution, och på hr Thouvenels upprepade förslag härom ej hade mer än ett svar, nemligen ingen intervention, så föreslog franska kabinettet slutligen, att med våld förhindra Garibaldis landstigning i Calabrien. Denna proposition, heter det i en fransk depesch af den 22 Augusti, vann ej londonkabinettets bifall, Garibaldis landstigning i Calabrien, hans marsch på Neapel, konungens afresa försatte innan kort den neapolitanska frågan i en ny ställning, under hvilken de diplomatiska arbetena måste lemna rum för krigehändelserna. I de instruktioner, som den till Gaöta sända flottans befälhafvare erhöll, redogöres för de skäl, som förmått kejsaren till denna åtgärd. Å ena sidan ville Napoleon ej tillerkänna Garibaldi rätt att verkställa en blokad, som vore förbindande äfven för främmande makter, å andra si dan önskade han icke att sardinska eskadern för konungen af Neapel RER hvarje tillfälle till flykt, och tvingade honom att endast medelst en kapitulation finna möjligheten att aflägsna sig från sina stater. Kejsaren oefullmäktigade emellertid sin amiatt vid första tillfälle låta konung Frans förstå, att han nu drifvit motståndet så långt gom hans kronas värdighet fordrade och hans undersåtares affall medgaf, Dessa instruktioner äro daterade den 30 Oktober. Rådet upprepades flera gånger, och tillkännagafs formligen för de fyra stormakterna i en depesch af den 6 December. Häruppå följde den bekanta uppmaningen till Frankrike från Rysslands, Österrikes och Preussens sida att icke återkalla den vid Gaöta stationerade eskadern. Den ryska noten är af den 18 December, de andra makternas af den 19 och 20 i samma månad. Genom ett cirkulär af den 7 Februari tillkänaaga! hr Thouvenel för Fraänkrikes alla diplomatiska agenter flottans återkaliande. Vi öfvergå nu till en öfversigt af de i Englands blå bok offentliggjorda handlingar. Engelska kabinettet hade till en början kraftigt afrådt Sardinien från hvarje angrepp emot de Båda Sicilierna äfvensom emot Venedig och Kyrkostaten. Den 22 Maj, 14 dagar således efter den garibaldiska expeditionens afgång, anbefalldes engelska gesandten i Turin sir J. Hudson att af grefve Cavour utverka ett löfte i detta syfte. De af Garibaldi: på Sicilien vunna framgångar förändrade :eJ omedelbart engelska fabinettets åsigter i denna i Ännu den 25 Juli förklarade lord John Russell sin öfvertygelse vara den, att Ita: lien skulle blifva starkare under tvenne suveräner än under en enda. Men då Frankrikes förslag att i Messinasundet med våld mota Garibaldi hos England möttes at en bestämd vägran, motiverade lorden detta afslag med följande ganska bindande skäl: tOm konungariket Neapels invånare hysa