nalister M. Prevost-Paradol förstod denn: tydliga vink till: pressen. Han förstod at om. man vill -karakterisera den nuvarande regimen i Frankrike, så måste man tag: sin tillflykt till bilder; den politiska kritiker måste uppträda under mask och kämpa sir strid på vitterhetens, på musikens, på dra mats tält — ack, icke heller dessa fria frår tyranniets tistlar och fotanglar. M. Paradol således, när han ville besvara M. Troplongs utfall i lagstiftande kåren mot Aristophanes och-Petronii lärjungar nu för tiden, såsom han behagade kalla publicisterna, och när han på samma gång ville måla och tadla denna sträfvan af våra dagars styrande, att hänleda folket från betraktandet af dess egna bojor genom att låta det gjuta sitt blod och offra sina efterkommandes skatter för lossandet af andrä folks fjettrar, eller för vinnande af denna glans och ära som äro oss så kära och varit oss så dyra — när han ville fn detta, så skref han icke en ledande artikel, utan i den literära afdelningen af en tidning — en anmälan af Aristophane, traduction nouvelle par C.: Poyard och af Pe tron, oeuvres completes, publictes sous la direction de M. Nisard ). En anmälan, lika klassisk i stil som mördande (dechirant) i anda. M: Prevost Paradol säger oss mycket sannt, fastän icke nytt om -Aristophanes, om den hjeltemodige komediförfattaren som under trettio år slungade sitt snilles blixt och åska mot regentens uselhet lika ofta som mot folkets svaghet och som fick upplefva den dag, då Kleon föll; men tyvärr ej den tid då hans demoraliserade folk reste sig till sin fordna storhet. M. Paradol lemnar oss en bild af Athens tillstånd vid denna tid af och Kleons välde. När Athen hade fallit i händerna på Kleon — så inleder M. Paradol sin anmälan — var det ännu icke helt och hållet sjunket från den storhet det hade uppnått under Perikles. Det egde ännu krigare, skepp, kolonier och skatter; de sköna konsterna hade icke öfvergifvit det; poesien och vältaligheten bodde ännu qvar i denna del af jorden heldre än i någon annan; ännu talade och tänkte Athen för hela Grekland. Men det förlorade för hvarje dag något al sin utmärkthet och förrådde tätt och ofta det djupa onda, hvaraf det var angripet. Hvem igenkänner icke på denna målning det nuvarande Frankrike? M. Paradol fortsätter: När Perikles röst tystnade i Athen och i dess ställe lät höra sig demagogernas bittra knot, ser man huru rättfärdigheten vek ifrån atheniensiska folkets rådslag, eller åtminstone denna måtta som med allt skäl bär namnet af rättfärdighet i ett ärelystet och stolt folks utrikes angelägenheter. Det fordrades snille och :n viss heder för att upplysa detta spirituella, men svårledda folk om dess verkliga intressen och för att hindra det från att göra sig sjelf skada under dess snabba omkastningar från begärens våldsamhet till en gränslös modlöshet. Men för en ärelystnad utan snille oeh understödd af djerfhet var atheniensiska folket ett lätt byte. För att göra sig till herre öfver det behöfdes ej mer att plötsligt kringränna forum med väpnadt manskap (såsom Pisistratos hade gjort) och att låta det församlade folket up pdraga åt en den högsta makten; sådana statsstreck (cöups demain) voro onödiga i Athen, hvarest demagogien, fullt oraniserad och stadfästad genom lagen, lätt kande frambringa despotismen. Hvad skulle i stället göras? Förleda folket i stället för att leda det; smickra i stället för att upplysa det; sänka sig ned till dess passioner i stället för att höja det till jemnbredd med dess forntid, dess storhet och traditionerna af dess stora män; att icke sätta sig emot det i dess högmod eller dess vrede, men smeka dess eröfringslusta mot utlandet och dess afundsfulla hat mot de rika inom lan: det; att göra kriget beständigt för att göra sig sjelf oumbärlig och bygga sin popularitet på den fasta grundvalen at hopens dåliga assioner. Så gjorde Kleon och så kom han, under låtsadt bibehållande af demokratiens former, till herraväldet öfver Athen. Hvem känner icke på denna i bourgeosifärger hållna målning igen bilden af Louis Napoleon såsom president och kejsare? På samma sätt forttar M. Paradol att i form af dialoger, hemtade ur Riddarne, ur Molnen m. fl. af Aristophanes komedier gissla vår tids feghet och vår styrelses machiavellistiska stämplingar, visande på samma gång M. Troplong huru långt skiljda de s. k. lärjungarne äro i yttrandenas frihet från mästaren: På samma, sätt fortfar mr Paradol i sin), anmälan af Petronii opera omnia att gissla vår tids ledande kretsars egennyttiga slafviskhet. Jag önskade kunna meddela er) denna bitande ironiska skildring af en man,l. till hvars brott våra dagars servilism vill: göra det ätt då han dog på Neros befall-T ning han tcke tacksamt och ödmjukt slickade den hand som utsläckte hans sybaritiska och eleganta lif. Jag hänvisar era läsare i stället till le Journal des Debats,; som meddelat denna betydelsefulla artikel af en af våra mest upphöjde journalistiska! skriftställare. : För öfrigt har, i bredd med eller framför de preussiska kamrarnes voting till förmån för Italien, med ryktet om det kejserliga Laguerroniereska programmet och den. neapolitansk-bourbonska grenens fall, farhåat för en nyare dynastis ramlande uppsluat allmänhetens intresse. Denna dynastil: är konung Mir6s -— en börskonnng med herravälde öfver millioner, herrskande i Frankrike, i Kyrkostaten, i Spanien, men. tyvärt icke alldeles legitim: 7 : Revolutionen och kejsardömets svindleri gjorde mr Mir6s till -börskonung. För öfrigt räknar han anor, äldre än de flestes. Abråham, Isak och Jakob, för att icke tala om Adam och Noak, voro ättefädren till