STOCELOLM dc 21 Febr. Utrikes korrespondens. xa(Ckrån Aftonbladets korrespondent.) Berlin den 11 Februari. Vårt representanthus har till svar på trontalöt beslutit och voterat en adress till konungen, hvilket ej skett på mer än 10 år. Debatten derom har medtagit: nästan en hel vecka och väckt stort intresse, förnämligast genom den italienska frågan, hvilken utgjorde medelpunkten der. Då berlinertidningarne utförligt meddela diskussionen, anser jag mig här ej behöfva ingå i några detaljer. ; Jag vill endast för edrå läsare. framställa hufvuddragen af denna parlamentariska strid. Det var företrädesvis tre momenter, kring hvilka debatten med synnerlig värme rörde sig: de inre angelägenheterna, d. v. s. frågan om de reaktionära embetsmännen ; den utländska frågan, framför allt med afseende å Italien; ; samt slutligen frågan Om den tyska enheten och denpreussiska hegemonien. Striden om de reaktionära embetsmännen har alltsedan regentskapets införande och ministerombytet i November 1858 hållit vår oppositionspress i rörelse. Det gäller här för det preussiska liberala partiet iagalunda ett : prefektombyte efter franskt-:mönster. Här tänker nemligen ingen på. hvarken att afsätta landtråden i massa eller att vidtaga några åtgärder mot de embetsmän, hvilka såsom representanter skulle rösta mot ministören, såsom praxis var under ministeren Manteuffel. Hvad man nu åsyftar, är att flera öfverpresidenter i provinserna, hvilka äro likasom ministerens representanter mot folket, samt polispresidenten i Berlin; som för närvarande intagit en så betydande ställ ning, att den är nära jemngod med :en polisministers, skola afsättas. De öfverpresidenter i provinserna, om hvilka det är fråga, ha varit den förra regimens villiga verktyg, och om de fortfarande få innehafva sina embeten, kän man aldrig komma ur dilemmat, vare sig att de motverka ministerens konstitutionella afsigter eller plötskligen bytt om åsigter. Hr von Vincke har I ett mästerligt tal ådagalagt, att detta måste högst menligt ånverkö; på den :allmänna moralen. Men det vinckeska anfallet drabbade dock tyngst-polispresidenten von Zedlitz. Anklagelsepunkterna äro genom mina förra bref bekanta för edra läsare. Det gjorde stort intryck, då hr-von Vincke anmärkte, att hr von Zedlitz ännu fortfarande är den, som på jernbangårdarna mottager främmande suveräner, och att man hellre borde anförtro en dylik representation åt personer, som 5 ha någonting att förebrå äg i medborgerligt och politiskt afseende. Då man ställt generalprokuratorn Schwarck till disposition och afskedat justitieministern Simons, så vore det obegripligt, att man vidmakthöll polisens organer, för hvilka landet. dock hyste mindre aktning än för justitiestaten. — Ny var äfven, åtminstone för den större allmänheten, hr v. Vinckes upp : lysning, att polisen till .en berlinertidning inlemnade artiklar, för att sedermera i sina rapporter till konungen kunna utpeka desamma såsom farliga symptomer af den allmänna meningen. Detta faktum bestrides väl i offentliga förklaringar af dem som vederbör, men hr v. Vincke har ej deraf funnit sig föranlåten att återtaga sitt påstående. Mot det vinckeska angreppet har inrikesministern sökt skydda polispresidenten von Zedlitz, om också medl påtaglig varsamhet. Bland de feodala har det icke varit någon brist på skrän om kamrarnes ingrepp ikronans prerogativ. Det ställe i adressen, hvilket, sedan ett ännu skarpare och tydligare amendement blifvit återtaget, framhåller nödvändigheten af att återställa enhet i förvaltningen, antogs med öfvervägande majoritet och skall ej förfela att göra sin verkan. Hr von Zedlitz är i alla fall starkt rubbad i sin ställning, och då han vägrat att taga afsked, skall han vid något lämpligt tillfälle falla offer för sin feodala hårdnackenhet. Regeringen vill nu blott ej ge sig sken cf att vid embetsmäns afsättning lyda kamrarnes befallningar. Att representanthuset och den allmänna meningen icke förgäfves fällt sin dom, skall framtiden visa. Debatten öfver den italienska frågan har i hela Europa väckt största uppseende. Diskussionen var vigtig, ej blott genom antagandet af v. Vinckes amendement, utan äfven genom utrikesministerns anförande, hvari han väl bekämpade amendementet såsom olägligt och ett prejudikat för framtiden. men dock framställde noninterventionsprincipen såsom den preussiska regeringens prom och tillika afgaf den tillfredsställande förklaringen, att Preussen icke i den venetianska frågan iklädt sig någon förbindelce till Österrike, Ministern sökte mera urskulda vissa handlingar af sina agenter, såsom t. ex. den ledsamma Loreley-saken, än rättfärdiga dem. Herr von Schleinitz förklarade väl att det indirekt vore äfven ett tyskt intresse att Venetien bibehölles uner Österrike, men han drog likväl derat endast den slutsatsen, att Preussen icke kunde råda wienerkabinettet att afträda Venetien. Äfven lät han temligen tydligt förstå, att Preussen kunde komma att se sig föranlåtet att uppträda mot: det italienska enhetssträfvandet, om detta skulle hota det tyska förbundsområdet med någon fara eller sträcka sig till andra länder (hvarmed han tvdligen menade Uncerh och Polen). Men