varelse lida så olika, hvad de särskilda individerna beträffar, att det slår den mest Joerfarne iakttagare deraf med häpnad. Det vill synas, som om kölden afficierade endast på två sätt den predisponerar till väfnadernas död, och den dödar. I iörra fallet afficieras kroppsdelen icke mera än att den är mycket kall; dess tempera iur har blifvit mycket lägre; de sammandragna blodkärlen tillåta blott obetydligt af blodet att flyta igenom. Det tyckes som om blott en ringa förhöjning af luftens värmegrad skulle sätta kroppsdelens eller till och med hela kroppens lif på spel. Låtom oss åter citera baron Larrey. Mot slutet af vintern 1795—96, då jag åtföljde östra Pyrentarmåen, kommo vi plötsligt ifrån en atomordentligt intensiv köld till en hög temperatur. En stor mängd soldater, företrädesvis de, som deltogo i Rosas belägring, tingo då sina fötter förfrusna; några förposter funnos till och med döda på sin post Je första timmarne efter det töväder in rädt; och ehuru vi i 15 eller 20 dagar varit utsatta för en skarp kölds inflytande, inställde sig ingen af förposterna under belägringen vid de ambulancer, hvilka jag förestod, förr än den dag, då det började töa. På samma sätt hände det i Holland, att de soldater, som för den lille korporalens skull stodo tåligt i snön, gjorde detta utan men ända till första töväder, då de angrepos af brand. Och hvad är väl då denna förfrysning? Den består deri, att en kroppsdels iörmåga att utveckla värme och blodets cirkulation blifvit alldeles upphäfda; och detta inträffar lättast med de delar, som belinna sig längst bort från cirkulationens medelpunkt — tår, fingrar, näsa, öron 0. 8. v. Om kroppsdelen är tunn, såsom t. ex. örat, händer det att den blir hård och skör, så att den kan likasom afbrytas; men likväl äro dessa förkylda delar i sjelfva verket icke obotliga; de kunna uthärda töväder, att en förfrusen menniskas största fiende Just är den värme hon så ifrigt längtar efter. Efter slaget vid Eylau hade termometern fallit till 14 eller 15 grader under nollpunkten, men ingen enda soldat klagade öfver någon åkomma till följd af kölden, oaktadt de till den 9 Februari tillbragt näterna i snön och varit utsatta för den skarpaste köld. Då general Februari fann sina liender oskadade af hans vanliga vapen, förändrade han taktik. Natten till den 9 Febr. steg termometern till tre, fyra, fem grader öfver fryspunkten, och de alltid rörliga fransmännen kände sig tunga och sina fötter stela af kyla, med en plågsam känsla såsom om det voro nålar i dem; och då de togo af sina skodon och strumpor, såg man lårna vara svarta och förtorkade, och en rodnad på vristen bevisade att den höjda temperaturen varit skadlig för deras frostbitna fötter, samt att dessa höllo på att dö bort, att ruttna bort! De ledo i stort hvad vi lida i smått, då vi hålla våra utkylda fötter framför brasan i denna skarpa vinterköld. Vi få några ställen på huden inflammerade af hettan, hvilken den ej i sitt kalla tillstånd kan uthärda, och vi kalla detta ömkyla. John Hunter lät öronen på kaniner förfrysa och tinade derpå hastigt upp dem, hvaraf följden blef att de inflammerades. Ve den man, säger Larrey, som stelfrusen plötsligt inträder i ett varmt rum eller stälier sig för nära intill en bivuakeld! Hvad behandlingen af förfrusnå beträffar, så består den deri att ersoner en skadade kroppsdelen gnides med snö eller kallt I: vatten samt derpå med fluida af medelmåtmen hvad som kan förefalla besynnerligt är tig temperatur i ett kallt rum; försigtigt för I man patienten in i en varmare atmosfer, ger honom små qvantiteter af hjertstyrkande drycker eller varmt t, låter honom gå till sängs, höljer väl öfver honom och befrämjar svettning. Afven om patienten tyckes alldeles död eller legat flera dagar såsom död, måste man försöka dessa medel. Då en stackars fransk bonde, vid namn Boutillot, hvilken efter fyra dagars sömn på snön vaknade och begärde något att dricka, blef han förd fill några bekanta, hvilka inhöljde honom i varmt linne, doppadt i aromatiskt vatten, och det är blott alltför sannolikt att detta var orsaken till att hans fötter dogo bort. Vi sade nyss, att kölden ej blott predisponerar till död för lefvande varelser eller delar af animala väfnader, utan äfven kan döda dem. Huru den slagtar sina offer, känner man ej precist: några påstå, att den paralyserar hjertat; andra tro, att kölden,! för att begagna ett populärt talesätt, drif-! ver blodet inåt och dödar genom slag. Det! oemotståndliga sömnbegär, som öfverväldigar en person, hvilken blifvit insnögad, är allmänt bekant och har ofta blifvit beskrifvet; låter man öfverväldiga sig deraf, är; döden den säkra följden i det öfvergifna tillstånd, hvari man då vanligen befinner sig. Men otvifvelaktigt kan den äfven döda med ens. Man har sett exempel på soldaler, som stått stendöda upprätt på sin post, i det att hela lifsmaskineriet afstannat med ens — med munnen halföppen, såsom den var, då den sista sucken frampressades; lemmarne ännu i samma ställning de innehade i lifvet och, till följd af köldens egendomliga antiseptiska natur, utan att ha undergått någon af de förvandlingar, man finner vid andra dödssätt. i Kapten Warems har inberättat följande till det engelska amiralitetet: I Augusti månad 1775 seglade jag på ungefär 77 grader nordlig bredd, då jag en morgon ungejär en engelsk wil från mitt fartyg såg hafvet helt och hållet spärradt af is. Så långt gat kunde nå, upptäcktes ingenting annat än berg och spetsar, betäckta med snö. vinden mojnade snart ut till stilla lugnt, och jag väntade oafbrutet i två hela dagar, att vi skulle krossas af denna förfärliga ismMARAA Aan avagacte hlaåct kunnat harillren C j l l I 1 Å l 1 j t 1 1 1 ; i I mA SM MD je rt RR TJ AA mm få a