Eölden. och — dess verkningar på menniskokroppen. (Efter Chambers Journal.) Menniskorna se en stundande vinter till mötes med olika känslor: den ena grufvar sig för julräkningarne; den andra för att gossarne skola vara hemma under jullofvet; den tredje att nyåret skall bli lika ängsligt som i fjol; men alla grufva sig för kölden. Jag vet, att de göra det, ty jag är läkare och har tillfälle att se dess verkningar bland mina fattigare patienter, och derföre bör jag tillse huru vi böra bete oss mot kölden. Bete 0ss? — stänga dörren, menar ni väl, ansa om brasan, sticka in sin själ i tofflor och sätta sin kropp i en emmastol; med ett ord, behandla honom som andra objudna gäster, köra honom på dörren. Jag tänkte likväl på en stor klass af våra landsmän, som gå ut till sjös på skäloch hvalfångst, eller gå vall högt upp i bergstrakterna eller vandra omkring på våra städers gator och af polisen om nätterna påträffas såsom stelnade, känslolösa trasbylten. För sådana hjelper det föga att våra naturalfilosofer förneka köldens tillvaro — att den blott är abstraheringen af en viss qvantitet värme, som är oundgänglig för det animala lifvet, att värme stimulerar lifskraften — samt att om temperaturen sjunker, skall den slutligeu nå en punkt, der den upphör att ha någon verkan; det oaktadt äro likväl dessa fakta intressanta. Atmosferen beröfvar oss oafbrutet vår animaliska värme, hvilken har en medeltemperatur. af omkring 37. Om den ej gjorde det, utan atmosferen sjelf vore 37, skulle vi känna det obehagligt varmt och föredraga en mycket lägre. Huru lågt kroppens temperatur utan fara kan få sjunka, är tvifvelaktigt, och detta tyckes vara olika för olika personer; den starke och lefnadsfriske mannen, som utvecklar riklig värme, uthärdar en grad af köld, som gör en klen, rödnäsig, blå ppig qvinna till ett ömkligt skådespel. I sin framställning af det ryska riket säger Tooke, att hästar och körsvenner icke lida någon olägenhet af 20 till 24 grader under fryspunkten, och att qvinnor stå i fyra, fem timmar med sina nedblötta klädningar stelfrusna. Man har likväl anmärkt några förhållanden, som äro egnade att bevisa, att man ej alltid kan lita på nationel härdighet, t. ex. vid det största erfarenhetsrönet af köldens verkan på menniskan — den franska reträtten från Ryssland, de holländska soldaterna vid 3:dje grenadierregementet, som bestod af 1787 man, officerare och soldater sammanräknade, omkommo nästan alla, ty endast 41 af dem, inberäknadt deras öfverste, general Tindal, hvilken var sårad, återvände två år derefter till. Frankrike, hvaremot af två andra grenadierregementen, hvilka nästan endast bestodo af soldater, som voro födda i södra Frankrike; ett betydligt antal blefvo vid lif. Tyskarne förlorade jemförelsevis ett mycket större antal folk än fransmännen. Ehuru många af dessa sistnämnda voro halfnakna, emedan kossackerna stulit bort kläderna för dem, fröso de ej ihjäl i så stor mängd som nordboerna, hvilka man skulle kunnattilltro förmåga att bättre uthärda detta fasansfulla fälttåg. En egen hemlighetsfullhet inhöljer köldens verkningar, hvilka äro lika mysteriösa som de länder, kring hvilka kölden lägger sin ogenomträngliga isomhägnad. Om det är svårt att följa de vetenskapliga kalkylerna öfver värmets lagar, huru Mycket svårare är det icke då för läkaren att bestämma, huru lågt värmegraden, icke i hela kroppen, utan möjligen blott i någon liten cellväf, kan få sjunka med förhoppning om dess vederfående. Vi vilja taga Napoleons armå till exempel, då den återtågade från Ryssland, och citera den store läkaren baron Larrey, hvilken var lika mycket soldat som läkare. De förfrusna soldaternas död förebådades af blek antigtsfärg, ett slags själsförslappning, oredigt tal, försvagad synförmåga och till och med fullständig förlust af känseln; och i detta tillstånd framsläpades somliga af dem längre eller kortare tid, understödda af sina kamrater eller vänner. Muskelverksamheten var synbarligen försvagad; de raglade på benen såsom druckna, svagheten tilltog småningom, tills de stupade, hvilket var ett säkert tecken till lifsverksamhetens utslocknande. De i en massa sammanhopade soldaternas oafbrutna och hastiga marsch nödgade dem, som ej orkade följa med, att lemna centern af kolonnen och hålla sig på sidorna af vägen. En gång skilda från den kompakta truppen och öfverlemnade åt sina egna krafter, förlorade de snart jemvigten och föllo i de snöfyllda dikena, ur hvilka det vär svårt att hjelpa upp dem; de betogos plötsligt af en plågsam andtäppa, föllo i en lethargi och afledo inom några minuter. Då vi befunno oss på Mienedskis höjder, en af Rysslands högsta punkter, såsom det föreföll mig, fingo många näsblod. Den yttre luften hade utan tvifvel förtunn: