lar, motsvarande. allenast full metallisk valuta. Det vöre, såsom hvarje sakkunnig lätt inser. icke särdeles svårt för riksbanken att småningom förvandla sina säkerheter i metallisk kassa till det belopp, att denna alltid motsvarade riksbankens egen sedel-emission; men en sådan åtgärd vore oklok, förnämligast af det skäl, att en så stor silfverkassa är helt och hållet onödig och onyttig för rörelsen inom landet, minskande bankens inkomster och allmänhetens lånetillgångar, samt ingalunda nödvändig för det internationella utbytet, på sätt jag vill taga mig friheten här nedan visa. Den sats är af erfarenheten bekräftad, att ett lands omsättningsmedel icke sjunka eller kunna sjunka under en viss lägsta gräns. . Ett uppmärksamt aktgifvande på tab. n:r XIL ger vid handen, att detta varit förhållandet äfven i Sverge. Under de 26 och ett halft år; denna tabell omfattar, har denna gräns aldrigrgått ned under 35 och en half mill. rdr rmt, hvilket utgjorde sammanlagda beloppet af riksbankens och privatbankernas utelöpande sedlar den 31 December 1844. Då man derför fastställt ett högsta belopp af 30 mill. rdr rmt, hvartill sedlar utöfver den metalliska kassan få utgifvas, så har man dermed uppgifvit den summa, derunder sedelstocken icke rimligtvis någonsin kan nedgåy, ochtillhvilket belopp bahken således alltid kan; utan all våda, ega räntebärande säeter i stället för det räntelösa metallförrået. Det vore. att onödigtvis uppoffra denna ränta, om män, i stället för dessa papper, betungade bankens hvalf med silfver eller guld... Ty hvartill påkallas denna kassa? Att fylla en för nåot SN inträffanderunderbalans i den utändska handeln, då importen öfverstiger exporten, momeft, söm städse blifvit betraktade med så stora farhågor. Men -reglerandet af. denna balans.behöfver ej nödvändigtvis ske förmedelst ädla metaller. Likasom den enskilde; så har ett land, då det tillbytt sig varor till högre värdebelopp, än det håft att gifva i utbyte, råkat i skuld, som gäldas på tfe sätt: a) genom ytterligare utförsel af varor; b) genom öfverlåtelse af räntebärande papper; fo genom betalting i reda penningar, d. ä. export af ädla metaller. Då man nu icke vill eller kan använda den första utvägen, när varumarknadens ställning är sådan, äått.deraf skulle uppstå: förluster, hvilka ingen varuinnehafvare lärer godvilligt underkastä sig, och Hvartill han väl ej, såsom vissa Statsekonomer ab lärer böra förmås genom kursens uppdrifvande, så återstå de tvenne öfriga, . Ehuru man. hitintills först användt den metalliska tillgången, för att endast sedan denna nedgått till en viss punkt, eller då man fruktat dess alltför starka Sjunkande, försälja sina säkerheter, så torde dock den tid ej vara aflägsen, då man lärer sig tidigare använda den sed: nare utvägen. Så inträffar det, att den tillfälliga underbalansen i. handel länderna emellan betäckes genom de lättare transportabla statspåapperen. et var ungefärligen en sådan procedur, som svenska staten utförde 1858; emedan det då upptagna 12-millionerlånet: ju Ingenting ännat var, än en försäljning på utländska marknaden af svenska 677 statspapper. Det kan inträffa att en sådan försäljning sker med någon förlust för banken, men denna betäckes mångfaldigt af den ränta; som samma apper gifvitdessförinnan. Så harsvenska banken af sina räntevinster icke blott öfverlåtit till staten mera än 17 millioner rdr, utan dessutom höjt sitt kapitalöfverskott från 77, till 23 millioner, hemtade äfven af silfveroch vexelhandeln en icke obetydlig vinst. Med en sådan behållning uthärdar banken ganska väl att vid något tillfälle göra någon förlust på försålda säkerheter. Bestämmelsen i 114 8 af nuvarande bankoreglemente, att fullmäktige berättigas att, då bankens säkerhet det kräfver, till förstärkande af metalliska kassan; å utrikes ort upptaga lån eller bereda banken kreditivrätt till ett belopp, motsvarande högst tre millioner riksdaler silfver, innebär ingentihg annat än en åtgärd af nyssnämnda beskaffenhet, eller ett medel att, genom försäljning af låneobligationer; förekomma de olägenheter, som -oundgängligt måste uppstå genom för stark silfveruttagning och deraf beroende minskning i landets förråd af rörelsemedel. I öfrigt måste, så framt förhållandena det kräfva, de ädla metallerna så väl utgå, som inflyta i banken, och svenska riksbanken hvilar i denna stund på en så stark grund, då dess kapitalöfverskott öfverstiger hela beloppet af dess utelöpande sedlar och då den tillika är ställd under rikets ständers, d. ä. hela svenska statens garanti, att det vore den besynnerligaste anomali, derest icke dess sedlar skulle gälla såsom lagli t betalningsmedel, utan frihet förefinnas för långifvare att rata detta mynt och utkräfva betalningen i silfver. Sådant kunde inträffa på orter, der ringa silfverförråd funnes. Svåra både trakasserier och chikaner skulle deraf uppstå, vållande troligen vid flerfaldiga tillfällen ett agiotage till sedelvärdets nedsättande. Hvad komiten sålunda ansett såsom grundfel, betraktar hr Warburg, på de nu anförde skäl, såsom någonting riktigt och nödvändigt och kan icke tillstyrka att man till afböjande deraf må företaga en så genomgripande förändring af reglementet som den komiten föreslagit. Hvad komiten fog rörande olämpligheten derdf, att riksbanken bedrifver de delar af bankrörelsen, som måste anses hafva sin enskilta affärsverksamhet, såsom depositionsoch lånerörelse m. m. öfverensstämmer ock med hr Warburgs uppfattning af saken; men samma skäl som blifvit anförda mot denna rörelses bedrifvande af riksbanken allena, anser han gälla mot det af komiten föreslagna kompaniskapet med-enskilte aktiecgare. I det ena som andra fallet bedrefve ju staten en aflärsverksamhet, som tillhör: den enskilte, och erfarenheten hade viset att hvarje inblandning å statens sida, i hvilken affäregren det än varit, ländt. till landets icke nytta utan skada. Om komitens förslag åsyftade endast en förbättrad styrelscorgämsation, så borde denha kunna vinnas på ett lättare sätt, så. snart det blifvit inscdt att fullmäktige från fyra stånd, a hvilka tre endast undantagsvis kunna först: bruksaffärer, icke äro lämplige att vara di rektörer för rikets första och vigtigaste penningeembeten:. Efter att hafvå sökt vederlägga en del a: komilens motiver, uttalar hr Warburg sin afvikande mening rörande komitens förslag till förändring af riksbankens orgånisation. Och vi skola nästa gång meddela hvad ha derom yttrar. ak nt fr JJN a FS pr År fö gng, NR eg SÄRT LL RR -— OO 88 FRA