1viHlagen, enugt nhvuken mannen först vid 1 års ålder får ingå äktenskap, och utan äldrars samtycke först vid 25 år, redan i rs 1803 var antagen, så synes denna förevilt ha varit bindande för Jerome, hvars iftermål egde rum i December samma år. eh att han ej varit i okunnighet om denna öreskrift, ådagalägges deraf, att franska epublikens minister i Amerika, hr Pichon lera gånger gjort honom uppmärksam derppå. Denna omständighet utgör den svaaste punkteni Berryers argumentation, äfvenom den, att behörig lysning icke i Frankrike öregått. Den berömde sakföraren invänder äl, att det var Amerikas lag, icke Frankrikes, om här borde anses gällande, enligt regeln pcus. legit achum, men. då skulle ju enihemandet, redan gift person kunna i ett främt nande land ingå ägtenskap, Emellertid vias Patersonska familjen afva på förhand rån Frankrike. infordrat alla nödiga uppysningar i detta hänseende och saknad lysing. gör föröfrigt icke, enligt fransk lag, i ch för sig ett äktenskap. ogiltigt. Hvad Ilståad från vederbörandes sida åter angår, å visar Berryer tydligen, att ett sådaut al örmåän häricke varit behöfligt, enär detta Alkor först föm ar dereftersinfördes i lagen. Lika lijet fördrades något tillstånd af familjens chef, som här tillika var: statens. I sin förra egenskap egde Napoleon Bonajarte ieke dem ringaste lagliga rättighet till lublandning, och lika litet den: sednäre, Modrens tillstånd var deremot visserligen af nöden; men saknaden deraf kunde ejj göra giftermålet ogiltigt, så snart ej protest ufoifvits inom ett är efter bevisligen derom erhållen kännedom, hvilket här ej skett. Påståendet, att giktermålet varit hemligt kan endast försvaras på grund af saknad lysning; i alla ändra afseenden var det så litet hemligt som möjligt. Vigseln förrättades al biskopen iBaltimore i närvaro af flera vittnen, deribland franska konsuln. Betraktar man nu frågan om äktenskapets upplösning, så visa tydligen Napoleons alla åtgärder, att han dervid sjelf kände sig stå på en icke lagli gruud Hans första dekret i ämnet imehöll ett föbad för franska myndigheteroa att inregistrera handliåger, hvilket ingalända innebär något lagligt upphäfvande. I det andra dekretet förklarade han visserligen i bestämda ordalag äktenskåpet för upplöst; men då sådant ej kan ske på aministrätiv väg, så var dekretet i lagens övön en nullitet. AF ett bref till erkekansleren Cambaceres, hvilken han i änmetrådfrågat, skönjes tydligen, att Frankrikes första juridiska embetsman hade bestämdt förklarat upplösning af ett äktenskap ej kunna ske annorlunda än inför laga domstol. Det dekret, som bestämmer om de kejserliga fami jmedlemmarnes förhållanden, kunde naotvis ej ega en retroaktiv verkan och gälla för en föregående tid, då man ännu ej visste af.något kejdaredöme. Dessutom var det endast tvenne af kejsarens bröder, nemligen Josef och Ludvig, som erhållit rang af franska prinsar; hvarken Jeröme eller Eueien hade blifvit hugnade med denna utmärkelse. Huru på en gång lättsinnigt och brutalt Napoleon betraktade såken, visar sig af ett bref, deruti han förklarar sin broders äktenskap ega lika liten laglig giltighet, söm dessa förbindelser, ephvilka ingås i en trädgård vid månens sken och inför kärlekens altare. De hittills anfö då omständigheterna ha endast afseende på äktenskapet i dess egenskap af civil förbindelse. Betraktar man det åter under synpunkten af en religiös-akt, så är det bekant, att inom romerska kyrkan icke ens a eger rätt att upplösa ett äktenskap, hvilket ock Pius VII vid detta tillfälle riktigt anmärkte. Men Napoleon uppfann äfven här ett sätt att afhugga den -gordiska knuten. Han fann i den s. k. Officialite de Paris ett slags konsistoriel myndighet; som alltsedan 1789 icke fått ttöfva den ringaste verksamhet, ett villigt redskap; det lät bruka sig till hvad påfven vägrade och förklarade Jerömes äktenskap upplöst. ; Sedan dessa våldsamma och olagliga ätgärder; emot hvilka intet vädjande var möjligt, blifvit bragta i verket; förflöt nära ett halft sekel (1805—1853); under hvilken tid; hela Bonaparteska familjen ifrån madame Letizia ända till prins Napoleon och hans syster visas hafva bemött den frånskilda fru Patersons son i alla hänseenden som en slägtinge. Men då den sistnämnde vid den kejserliga tronens återupprättande återkom till Frankrike och der af rikets nye beherrskare emottogs på det SJ ge sätt och såsom en kär anförvandt, väckte detta mycken oro hos hans nuvarande motparter. Samme prins Jeröme, hvilken tillförene i en följd af Bref sagt sig aldrig vilja skilja sitt öde från sin dyra makas, och äfven sedan han ingått i nytt äktenskap förklarat sina förbindelser till den förra makan beståndande, yttrar, nu i ett bref till Napoleon II, att han ej har det ringaste att skaffa med mamsell Patersons barn. Ett i sanning värdigt slut på den ytterst lumpna roll han i hela denna sorgliga dram under års tid spelat! Detta hindrar emellertid ingalunda hr Allou att kalla ifrågavarande skrifvelse Svärdig och nobelt, Nu tillsattes ett familjeråd, som tillerkände hr Jeröme rätt att bära namnet Bonaparte, men fråndömde honom alla de civila rättigheter, hvilka enligt civillagens 202 och 203 artikel .itryckligen förklaras tillkomma de barn, som aflats äfven i ettsedermera annulleradt, men bond Jide ingånget äktenskap. Familjerådets befogenhet bestrides till alla delar af hr Berryer, enär en dylik myndighet ej eger rätt att besluta i andra mål än dem; som röra familjens medlemmar, och det var je denna egenskap man här frånkände hr Bo naparte. Och att äktenskapet åtminstone från brudens sida blifvit ingånget böna fide lärer: vt avirkoen kunna bestridas: fe OR er — YIN POHBTSYNRBRE DER TORAR