STOCKHOLM tcn 1 Febr. F Den ställning, hvaruti tyska förbundet och särskildt Preussen på den sednaste tiden dels sjelfva försatt sig, dels genom händelsernas utveckling blifvit -inklämda, utgör fortfarande ett föremål för den europeiska pressens betraktelser. Så har Times åt detta ämne ånyo egnat en artikel, under hvars lekande och här och der något bitande skämt behjertansvärda sanningar framställas. Vi meddela derutur följande: Åtskilliga händelser föregå i detta ögonblick, som icke borde af det stora tyska förbundet lemnas utan afseende. Bland filosoferna utgör det ett hufvudargument för själens odödlighet, att hon är någonting enkelt, uniformt och odelbart. Om denna sats äfven omvänd är sann, så synes då en mångformig, invecklad och delbar konfederation böra vara synnerligt blottställd för förgängelsens makt, och borde särdeles noga akta på allt, som kunde leda till upplösning. Om Tyskland vore välsignadt med statsmän eller om dess folk med all sin lärdom och hyfsning egde en smula af denna :sjelfbevarelsedrift, som -tillhör äfven de lägsta bland djuren, så skulle det betrakta det närvarande tidsögonblickets händelser ur en helt annan synpunkt och deruppå grunda helt andra sträfvanden, än dem, som nu sysselsätta detsamma. Det låg mycken sanning i den anmärkning konungen af Preussen nyligen yttrade till sin armå, att den tid vore nära, då de kunde uppfordras att strida för sjelfva sin tillvaro. Märkliga och betydelsefulla ord från detta håll; men ännu mera besynnerligt och olycksbådande, att deruppå skulle följa en politik, hvilken ser ut som en praktisk förnekelse från talareuns sida. fter en bjert framställning af det hjelplösa tillstånd, hvaruti Österrike för närvarande befinner sig, och de betänkliga följder det kan komma att ha för det öfriga Tyskland, vänder sig artikelförfattaren åt ett annat håll, och fortfar sålunda: En annan omständighet, som ännu mäktigare påkallar tyska förbundets uppmärksamhet, är den ofantliga utvecklingen af Frankrikes militärstyrka och de öfver allt märkbara tecknen till den oroliga och agressiva karakteren hos den, som har att förfoga öfver denna krigsmakt. Österrike är nu mycket svagare och Frankrike i flera hänseenden vida starkare än; det var efter Magentaoch Solferinoslagen, men i samma mån som faran blir större, tyckas Tysklands bekymmer blifva mindre. Nästa vår kan bringa Garibaldi och hans anhängare till Ungern och Frankrike till Rhen, men Tysklands so SR egg är ej riktad på dylika saker. Det har ett närmare och längt vigtigare betraktelseämne än skyddandet af sin vestra gräns eller upplösningen af den mäktigaste stat inom förbundet. Vi ha aldrig hittills kunnat förmärka, att tyska förbundet haft någon särdeles stark sympati för tyska folket. Sedan de tyska furstarne väl en gång blifvit tillförsäkrade om sin makt, så ha de egt full frihet att behandla den emellan dem fördelade befolkningen så som de funnit för godt. Det ges få experimenter i statskonst, ifrån bruket att till engelska regeringen sälja sina undersåtare ända till vanan att låta dem snattas bort af den gamle preussiske ko nungen — som. icke tyska folket underkastat sig. Men nu har man anslagit en sträng som vibrerar inom hvarje professors hjerta, känslor äro väckta, sympatier satta i rörelse, en id framställd, som finner genljud i hela Tyskland. Danske konungens tyska undersåtare böra ej få lära sig danska; de måste hållas rena från hvarje fläck af den skandinaviske besmittelsen. Flyter icke teutoniskt blod i deras ådror? Bebo de ej en del at das grosse Vaterland? De åtnjuta måhända större frihet, mera inflytande på sina vigtigaste angelägenheter än något enda bland Tysklands: folk, men deras nationalfördomar äro sårade, deras sympatier lemnade utan afseendeycoch. Tyskland med Preussen i spetsen — Preussen, som ej vill föra krig för någonting annat — brinner af begär att mäta sina krafter med konungen af Danmark, af fruktan att Holsteins invånare skulle få lära sig att begagna k i stäl let för ch. Sådant är det korståg, som Tyskland midtunder den närvarande förfärliga krisen i sina affärer bestämt sig för; och i detta grammatikaliska professorskrig erbjuder sig Preussen till ledare, redoboget att emot alla gående och kommande gå i fält för Goethes, Schillers och Kants språk. Vi önskade kunna återkalla i de furstars minne, hvilka slagit sig på detta skolastiska företag, att Preussen engång hide en konungy hvilken, om han ock ej så fullt uppskattade tyska litteraturen, likväl obestridligen egde enstatsmans hufvud och en hjeltes själ: Den store Fredrik af Preussen hade gjort till sitt mål att af ett litet rike göra ett stort, och han uppnådde detta mål. Hans stafning var visserligen ganska medelmåttig, och hans komplimenter till Voltaire icke uppställda med en klassiskt ren smak; men han skådade klart, fattade med bestämdhet sina beslut och handlade med kraft. Han var alldeles främmande för de farhågor och vifvel, hvilka förlamå hans ättlingars politik. Han var föga böjd för sympatier och antipatier, och för den ringa sentimentalitet han egde fann han tillräckligt utrymme i författandet af dåliga verser. Om han hade ider?,: så,drog han rej i fält fördem. Han utkämpade sjuåriga kriget. men det var för