med verklig glädje att de, ehuru med olika åsigter, tycktes vara högst intagne af hvarandras sällskap. Hon fick sedan händelsevis veta, att de varit hela den föregående söndagen tillsammans, först på en middag, och så på ett parti ut åt Djurgården, den hemkomne Theodor och ett par förtjenstfulle unga utlänningar till ära. Man hade flitigt druckit om och med champagne, som nu hötar att dränka de högre kretsarne, hade deras broderskap beseglats. En sak, som äfven mycket fröjdade henne och till och med litet förvånade henne, var, att hon redan så mycket samspråkat ed Brist och att denne ändå aldrig kommit att nämna sin tur till Paris. Detta satte honom flera trappsteg upp i Adelgundas gunst; ty med en vanlig dandy hade det ju varit oförenligt, att icke någon gåug, Om ej hundrade, ttrat:När jag var i Paris — när jag reste till aris, när jag komdrån Paris ete., men lyckan håde varit Ernst bevågen, och det tycktes vara försynens vilja, att Adelgunda skulle ifva honom sitt hjerta; ty äfven i detta illa hade en händelse gjort att Ernstreden från första stunden fattade den föresatsen, att aldrig förr, än han det icke kunde undvika, tala om sin utrikes resa, emedan Adelga redan på första timman af deras beantskap hade gjort sig lustig öfver någon som i hvart ord kom fram med sina reminiscenser från utlandet. Under det mest lifliga samtal ankom man tillfDrottningholm och tog rum på värdshuset. Klockan var icke mera än elfva, ch de båda herrarne, gom bedt damerna vara deras gäster till middagen, frågade dessa om man icke borde se sig litet omkring och sedan, ungefär klockan fem, intaga sin middag. Alla voro dermed belåtna, och medan de båda herrarne, gjorde sina anord