der lilja och ros så skönt täflade, blickade liksom ur en sky. af hvitt gas; ty hennes lilla hatt var en af dessa lätta pariseruppenbarelser, der menniskohand knappt förmärkes. En mörkgrön, tätt åtsittande klädning af mycket tjockt, men glanslöst siden, hvars mjuka veck, dunkla skuggor och lifliga dagr utomordentligt väl tecknade Adelgunas något höga, men smärta och elastiska växt, var det andra, en dyrbar schal det tredje och sista som utmärkte henne; ty man skulle aldrig se henne med: denna mängd granna, utsökta, utspekulerade småsaker, som hänga omkring så många damer .och som ofta förvilla åskådarens tankar, så att dessa gå från person till — småsaker. GR af sin betjent gick hon ned till torget klockan half sju; men när hon dit ankom, hvem mötte henne väl, om icke — Theodor och Ernst, arm i arm. Båda hade infunnit sig bland. de-vattendrickande, af skäl, som man både kan gissa och låta bli att gissa, hvilket man vill; och nu kommo de båda med den Jobsposten, att generalskan verkligen varit nere, men fått så ondt i hufvudet, att hon i dag måste afstå från hela vattendrickningen och gå hem för att ostörd hvila några timmar. Men hon hade skickat Adelgunda den helsningen, att hon hos flera förberedt hennes ankomst, att dessa säkert berättat det tör flera andra samt att ingen skulle undra på, om hon promenerade en stund på den vackra sommarmorgonen. Oehnu har ni tvenne riddare till edertjenst nådiga fröken?, slutade Theodor sin rapport. Adelgunda blef ledsen, ville genast gå till generalskan, -helst hon bodde så nära; men detta hade generalskan undanbedt sig, sägande att när hon någon gång ficx en dyTik attack af migrän, måste hon hölla sig stilla i en oafbruten tystnad några timmar,