ren större bjudning af konstnärer och konstvänner, för hvilka han då presenterade Fahlerantz såsom en ung landskapsmålare af ovanlig förtjenst. Härmed var Fahlerantz bana bruten; hvad Sergel fann utmärkt, måste naturligtvis hvar och en, som jorde anspråk på god smak, beundra. Fahlerantz taflor blefvo eftersökta och han fick en mängd af beställningar. Det är eget nog, att Sergel, den store bildhuggaren, var den ende af då lefvande svenska könstnärer, som på Fahlerantz utöfvat ett märkligare inflytande. Genom samtal med honom utvecklades hans konstider och ersattes hvad som saknades honom i allmän konstbildning. :Derifrån kom måhända äfven, vid sidan af den imponerande kralt, som Claude Lorraines arbeten redan så tidigt utöfvade på ynglingen, den riktning åt det stylistiska landskapsmåleriet, som Fahl; erantz erhöll och allt framgent bevarade. Liksom Fahlerantz från början helt och hållet var avtodidakt, så har han icke heller sedermera haft tillfälle att i utlandet göra mera omfattande konststudier, att på närmare håll aktgifva på de främmande konstskolornas verk eller studera de förnämsta. mästerverken från förgångna tider. Han skulle år 1806 anträda en resa till Italien, men insjuknade på vägen, innan han hunnit utom fäderneslandets gränser och sedan han tillfrisknat, hindrade honom det kort derefter utbrytande kriget, att utföra sin föresats. Deremot har han i månge riktningar genomrest Sverge, Danmark ocl Norge och studerat dessa länders natur, I hvilken blifvit det uteslutande ämnet för i hans konstnärliga framställning. Fahlerantz 3 1 anseende såsom konstnär stannade dock icke ,jinom hemlandet; hans taflor banade sig väg vj och vunno erkännande äfven i aflägsnalän-i der. Den konstälskande konung Ludvig al Bayern har för sin privatsamling förvärfvat vjnågra af konstnärens yppersta arbeten. i Flera af hans taflor ha gått till Amerika och der tillvunnit sig stort bifall, hvilket redan 1817 Hilckyndade honom kallelsen jatt vara ledamot af American Academy ol jthe fine arts uti Newyork. Han har dessTutom blifvit kallad till ledamot af åtskilliga : andral främmande konstnärliga samfund, derifbland till hedersledamot af konstakademien i Köpenhamn år 1829. För konung Fredrik VI af Danmark målade han en hel serie af norska naturscener: och en stor vy af Kristiania, som räknas såsom ett af hans yppersta arbeten, utfördes för konung Carl Johan. Bland de utmärktaste större landskapsstycken af hans hand räknas föröfrigt några, som blifvit målade åt frih. Sprengtporten samt åt generaladjutanten A. Anckarsvärd (hvilken kksom hans broder, f. d. öfverintendenten M. Anckarsvärd, varit Fahlerantz lärjunge i tecknin; g)fven ett. officielt erkännande och yttre hedersbetygelser kommo här hemma den frejdade landskapsmålaren till del. Haninvaldes till ledamot af konstakademien, fick 1825 titel af professor och var slutligen under en följd af år akademiens vice preses. — Först vid 75 års ålder trädde han i äktenskap med sin efterlefvande maka Anna Sophia Hagström, i hvilken han under dei sista årtiondet af sitt lif haft en öm och trogen vårdarinna. Ännu i sin höga ålder bevarade han själskraft och konstsinne. Vid 80 års ålder grep han sig, efter uppmaning af konung Oscar, an med tvenne mycket stora taflor, framställande Gripsholm och Rosersberg, hvilka för närvarande befinna sig i framlidna enkedrottning Desiderias våning. Utförandet af dessa taflor, å hvilka han använde fyra års tid, medörde dock en öfveransträngning, som undergräfde hans ända dittills goda helsa. De blefvo ock de sista han producerade. Vi ha redan omnämnt att Fahlerantz hörde till de numera till sällsyntheter blifna stylistiska landskapsmålarne. Han förkastade icke naturstudiet; tvärtom egnade han, såsom vi redan antydt, uncler mångfaldiga resor ett sorgfälligt studiuim åt Nordens natur. Men i enlighet med : de föredömen han valt sig inom konsten, aasåg han det vara landskapsmålarens främsta uppgift att i bild uttrycka en viss stämning, en poetisk tanke. Han ställde den konstnärliga iden, målnin-Å; fa poesi, högst, och för att uppnå ett armoniskt helt, undvek han sorgfälligt ati låta det lilla och tillfälliga skarpt och bjert framträda. I likhet med Claude Lorraine hade han äfven en fritt vald grundton, som låg något djupare än i naturen. Med den naturalistiska tendens, som på sednaste tiden blifvit alltmera allmän, är det naturligt, att nyssnämnda egendomlighet i de Fahll crantzska landskaps-målnifgarne, äfvensom en skonbar enformighet i framställningen af de vegetabiliska naturföreteelserna skulle nu för tiden göra dem mindre anslående på en del af allmänheten, för hvilken den poetiskt skapande kraften och förmågan att sammanhålla naturmotiverna till en helgjuten harmonisk stämning, betyda fö blott och bart tekniska färdighet, som kan illusoriskt afspegla en och annan af naturteinterna och framkalla det icke sällan råa och disharmoniska skimret af en ytlig färgprakt. Fahlerantz var och förblef en konstnär och idkade aldrig konsten rent handtverksmessigt. Och den riktning inom landskapsmålningen, åt hvilken hån en gång egnat sig, blef han trogen. Hans arbeten och konstnärskap böra af konstkritiken betraktas i sammanhang med den tid, under hvilken detta konstnärskap utvecklade sig. Hade hans artistiska ungdom eller bästa mannaålder inträffat under nuvarande konstperiod, så kan man: af hans varma och poetiska sinne sluta — visst icke att han skulle slutit sik till de gröfre naturalisterna, men att han deremot skulle omfattat den förenin af naturalism i ädlare mening och stilistis uppfattning, som inom landskapsmålningen In. VD gr kn Sa RR hs fra; a frn SH SEN ST FA nt fer Jr fösta