FO MAO VEN MVG fe EP LL DLIG DIR S—— neve C. J. Fahicrantz. T Liksom redan de flesta af dem, som un der århundradets första decennier intogo er mera betydande. plats inom den svenske vitterheten och kraftigare medverkade til dess lyftning och utveckling, lemnat de jordiska, så återstå äfven högst få af dem. som samtidigt arbetade på att göra de nya id6erna och en friare uppfattning af de sköna gällande inom den bildande konsten. Vi ha redan för några dagar sedan om. nämnt, att en af de äldsta veteranerna inom den svenska konstskolan, vårt lands under ett förflutet tidehvarf berömdaste landskapsmålare, prof. Fahlerantz, med döden afgått, i den höga åldern af 86 år. Carl Johan Fahlerantz var född den 29 Nov. 1774 i Stora Tuna socken, hvarest hans fader, Johannes Fahlerantz; då var adjunkt och komminister. Modren var Gustaviana de Brenner, sondotter af den äfven såsom artist bekante assessor Elias Brenner och den berömda skaldinnan Elisabeth Brenner. Från denna komministergård i Dalarne ha utgått trenne sådana bröder som: Carl Johan Fahlerantz; den sex år yngre Axel Magnus F., den utmärkte ornamentsbildhuggaren, som äfven genom åtskilliga alster af sin penna gaf vittnesbörd om inneboende snille och humor, samt den sexton år yngre Carl Erik F., teologen, författaren till Noachs ark? och Ansgarius?. ordlekaren och konstvännen. Den förstnämnde och äldste bland de tre komministersönerna har, äfven han, i Falu skola gått; men dermed slutades hans lärda studier. Fadren ville, att hän skulle bli prest och att han sålunda skulle fortsätta sin studering på gymnasiet i Westerås; men -sonen kände dertill ingen kallelse. Redan. från sin spädare barndom hade han -känt sig af en medvetslös drift dragen till målningskonsten. Han tecknade på egen hand figurer och träd efter de konstlösa ravyrer han kunde ha tillfälle att se, och folorerade sina teckningar med saft, som han pressade ur blommorne, Fadren blef högligen bekymrad öfver sonens besynnerliga föresats att bli målare och rådfrågade :sin prost, hvad som härvitllag vore att göra. Prosten menade, att om han på intet vilkor ville bli prest, utan nödvändigt :skulle slå sig på ett yrke, så vore det vida bättre -att han blef garfvare, ty målareyrket ore bara slarf. m man emellertid derhemma icke förstod, hvartbän ynglingen ville, så hade han emellertid, sjelf. en instinktmessig uppfattning af;sin bestämmelse och hän hvilade icke innan man lät honom komma dit, der han skulle kunna få lära någoti konstnärlig väg. Vid 16 års-ålder kom ken till dekorationsmålaren ; Brusell i Stockholm, året derpå till Limnell, hös hvilken han öfvade sig i :samma fack. Först vid 18 års ålder, då han fick se en tafla af Claude Lorraine samt några kopior och kopparstick fter samme mästare, blef det för honom riktigt klart, hvart hans håg egentligen låg. Han egnade sig derefter uteslutande åt landskapsmålning. På egen hand företog han sig att studera landskapsmåleriet; hans mästare voro Claude Lorraine, Poussin och van Everdingen. Han var aldri elev vid .konstakademien och erhöll icke heller enskilt den ringaste handledning i landskapsmåleriet. , Under flera år arbetade han sålunda i stillhet, utan att n ågon kände eller bemärkte hans förmåga. Sitt; knappa Ser förvärfvade han genonr att ge ritle ticner och väl äfven genom att till ringa pris sälja ett :och annat, som hem målat. Så skulleshan måhända, till följd. af blygsamhet och misströstan om sig sjelf, ha stannat i dunklet och måst egna si g åt något industrielt yrke, om icke en lyck! äg händelse bragt honom i beröring med Sverges största konstnärssnille. Sergel fick vid ett besök på en handlandes ko ator se ett par landskapstatdor, som ådro o sig hans uppmärksamhet. Han frågade efter mästarens namn och till hvilket pris de möjligen kunde stå till köps. Man sade I ionom att de voro målade afen ung, fattig nybegynnare på konstnärsbana. och att d et vore lätt att erhålla flera sådana taf jor för några få riksdaler stycket.