erkännande af Frondörernas förtjenster i afse-! ende -på sorgfällig utärbetning af de harmoniska detaljerna och konstnärlig instrumentering, likväl icke tillslutit ögonen för dess brister i dramatiskt hänseende, d. v. s. i det hufvudsakliga! ste, när man kallar en tonsättning för opera. Må med afseende härå en fråga tillåtas: Månne Lindblad sjelf gör anspråk på att gälla såsom dramatisk författare? Man tror sig) känna den långvariga tvekan, som föregått den illustre tonsättarens beslut, att för andra gången i upptaga operan. Åt en person, som lyckönskade honom öfver den sedermera vunna framgången, lärer hanchafva yttrat: Jag är häröfver både glad och ledsen — glad öfver att jag eger så många vänner, ledsen emedan jag sjelf bör inse operans verkliga värde. Om sådant yttrande blifvit fäldt och detta med uppriktig mening, kan manicke antaga att uti detsamma sanningen och tvistens lösning bör sökas? Månne den oväntade fråmgången icke till en stor del kan härledas från vännernas ifver för den älskade mästarens anseende? Men månne icke denne sjelf längesedan med det verkliga snillets sjelfkritiska blick genomskådat sitt arbetes dramatiska halt? Och månne icke i allmänhet: Lindblads sånggudinna är mera riktad åt det lyriska elementet. i visan (das Lied) och instrumentalsatsen, än åt det dramatiska? Huru skulle man annars kunna förklara, ett han utom Frondörerna aldrig, så vidt man känner, skrifvit något annat dramatiskt arbete; en tonsättare, som verkligen är begåfvad med musikaliskt-dramatiska anlag, låter ej afkyla sin genius af den motgång, som möter ett ungdomsförsök, utan. sträfvar beständigt efter fulländning. Och skulle man ej kunna söka orsaken till denna motgång och till det bifall operan nyligen rönt, deruti, att dess första uppförande skedde på en tid, då Bellinis, Rossinis, Donizettis och Meyerbeers storartade, passionerade och glödande operor i en gång strömmade in i Sverge, bredvid hvilka Frondörerna jemförelsevis tog sig matt ut, men att nu, sedan dessa mästerverk förlorat nyhetens behag, Froådörerna, relatift till de sednaste tidernas svagare tonskapelser, intager ett något högre rum? Ar det för öfrigt alldeles nödvändigt, att en tonsättare måste vara universell för att vara utmärkt? Icke är Bethoven mindre stor, derföre att hans enda opera, Fidelio, aldrig vunnit någon egentlig popularitet. Icke Mendelssohn, emedan hans Hochzeit des Kämachos, oaktadt talrika vänners och kännares bearbetningar, föll igenom 4827). Icke den älskelige kompositören till Das Lied von der Glocke, Romberg, emedan hans Scipio, Ruinen von Paluzzo m. fl. ej förmådde väcka någon uppmärksamhet. Hummel har skrifvit Mathilde von Guise och Zaubering, Reichardt Tamerlan, Andromeda, Protesilao och Brenno, Onslow Alcade de Vega och Colporteur, hvilka samtlige operor lefvat ett ganska efemeriskt. lif, utan att nämnde kompositörers rykte för snillrikhet andra genrer deraf lidit det ringaste mehn. Och månne icke Lindblad sjelf hör just till denna krets af kompositörer, hvilkas hufvudsakliga verksamhet är riktad åt visan och instrumentalmusiken? Allt detta öfverlemna vi till enhvar att, eftersinna. Ändamålet med denna artikel har emellertid mindre varit att karakterisera Lindblads musikaliska skaplynne och fälla något omdöme ötver Frondörerna, än att åt en hvar vindicera hans ovilkorliga rättighet att tycka om eller icke tycka om hvilken sorts musik som helst, och att utsäga detta, utan att derföre af något kotteri behöfva förkättras såsom omusikalisk och obildad. De obestridliga grunderna till en sådan rättighet äro ofvan angifna, samt behöfva icke här återupprepas. Låtom oss derföre vara toleranta i våra musikaliska omdömen och medgifva hvar och en hans naturliga rätt att njuta af den musik, som mest anslår hans inre väsende. Detiär lika omöjligt att betvinga någons musikaliska samvete som hans religiösa; och det vore önskligt, om presterna i musikens helgedom icke: förfore R samma sätt, som de olika religionernas — hvilka ömsesidigt förkättra och förbanna hvarandra, men som alla äro ense om att undertrycka den stora massans tankefrihet utan läte hvar och en inom musikens. verld blifva salig på sitt sätt som Fredrik den Store med sina undersåter inom religionens. 4 Ofvanstående insända artikel. har redan några dagar varit uppsatt och bristande utrymme har fördröjt Fe införande; ehuru för några dagar sedan genom ett litet qui pro quo vid inbrytningen, ett helt litet fragment af densamma kom att helt oförhappandes inflyta under rättegångsafdelningen.