ET eder öga TT RE EE a än RA ERA NTE RAT n annan utväg, som också naturligtvis förekommer författaren mycket lämplig. Hon ger för sin fader på det mest obstinata sätt. Först säger hon honom ett farväl, som skall antyda hennes tanke på flykt, men då fadren anar detta fortsätter hon: Jag bjöd farväl, icke åt er, utan åt mitt hopp och mina drömmar! — och jag kysste er såsom man kysser riset, med hvilket man agastt 0. 8. Vv. S Dernäst följer CEnleveringen, som har sina för läsaren ytterst komiska, afförfattaren på gripande effekt beräknade punkter. Så t. ex. då älskaren under stor fruktan att bli upptäckt och i ett mycket kritiskt ögonblick, då allt beror på tystnad och snabbhet, då han står i trädgården och honi våningen minst en trappa upp — utropar till henne, ehuru med dämpad röst? (att utropa med dämpad röst och på en sådan distans!) följande: Svanhilda! engel! sköna brud! kom! Hafvet svallar af stolthet öfver att få bära dig på sina böljor! Ihåliga fraser och tomma ord äfven i de mest kritiska ögonblick — men der finnes väl det, som värre är. En ung flicka, som flyktar från föräldrahuset, för att gå till Amerika, skulle man väl tro befinna sig åtminstone en aldrig så liten smula i en viss oro och spänning. Men nej! så är det icke med hr Bjurstens hjeltinnor. Två timmar ligger hon i älskarens bostad i Göteborg, sofvande som om ingen: ting hade förefallit. När fadren sedermera påträffat rymmerskan förklädd till karl till sammans med sin älskare, och då hvarjc någorlunda normalt konstruerad qvinna, som icke bitit hufvudet af skammen, skulle öfverväldigats af både blygsel och sorg, då ut ropar hr Bjurstens hjeltinna blott: Farväl Theodor! du själ af min själ, mitt lifs lif! — — — Nog med teateroch romanirase säger fadren och vi instämma med honom: mer än nog! Det mål ä ror icke p vudpassion sådan person soetiska fi ER karen vill nå i sin konst be rlek till konsten; hans huf tärelystnaden.4 Och-åt er det som hr Bjursten egnar sir lek, konom kallar han en stor är får manen ganska djup blick in ut hans egen författare-individualitet; Hvar och ätt draga slutsat serna i afseende skap, som gör till sir hjelte en man, som så helt ock hället förlorat sin personlighet och gått upr i lögn och affektation, att han utbryter: tackars Svanhilda! du är sålunda blot för mig ett al de många tråppstegen, son leda till milt ryktes tempel, ty Theodor Ljungner,den beundrade konstnären kar ke fästa sitt hjerta vid ett ändligt oci ängligt föremål för dess egen skull. — Monologen anses vanligen i dramat så som tillåten i nödfall, för att låta en persor uttala sina innersta tankar, men då mar vanligen icke talar högt med sig sjelf, ä den förvisad öfverallt, der den kan undvaras, så t. ex. i romanen, der tanken kar ramställas såsom tanke. Men det fattar icke hr B. Han låter Theodor hålla enlånt monolog och Svanhilda afbryta honom: 4Jag hörde nyss slutet af din monolog ! Men ännu har affektationen icke kulminecat i denna roman. Det gör den först på sista sidan. Efter det nyss citerade följe: en replik af Theodor, som ensam är nog at: bevisa författarens fullkomliga brist på skön hetssinne och kännedom om det sanna menniskonaturen, hvilken han endast känner efter några dåliga franska romaner: Svanhilda! ... Ja, henne vore jag färdig at( uppoffra för Cleopatra (taflan) ... Husliglycka kärlek ... bah! (!) — dessa illusioner bortdun: sta allt mer och mer .... De kunna ej längre inrymmas i ett bröst, der konstens och äregirigHetens flamma brinner... (i sanning en skön konst!). Om hon vore här i detta ögonblick .. jag skulle kunna stöta dolken ihennes bröst, för att få modell till min döende Cleopatra... för att föreviga henne på duken och föreviga mig sjelf på samma gång! Deita behöfver icke kommentarier för någon menniska, som ännu har qvar ett spår af mensklig uppfattning, eller blott spår a sanningskärlek, och boken slutar icke för än detta ställe, som, beräknadt på att imonera genom sin absurditet och onaturlighet, blifvit handling! Man kan icke annat än le åt en författare, som skrifver så, men man måste beklaga en litteratur, som. skall mottaga dylika bidrag. Vi ha genomgått 52 sidor äf bokens 176. Men det kan måhända synas vara mer än nog för att bevisa riktigheten af vår åsigt om arbetets halt. (Forts.) — Geografiskt-statistiskt lexikon efter Ritters geografiskt-statistiska verk bearbetadt på svena, med utförliga tillägg i afseende på Sverge, Norge, Danmark och Finland, Tre band. (Stockholm 1558—60 på L; J. Hjertas förlag.) Få tider, om någon, hafva väl funnits då de civiliserade folken känt en så stor benägenhet som nu att blickå utom gränserna för sina ona samhällsförhållanden och se efter huru deras grannar och andra folk ha det: De händelser som pågå ute på den stora verldsteatern ha också alltmera blifvit at den natur att de intressera ej blott kabinetterna och ett litet fåtal af tidningsläsare, utan äfven hvarje person som är begåfvad med ett för de stora bildningsfrågorna öppet sinne. Geografien och statistiken ha derigenom, oberäknadt den mera intressanta form hvari de nu mot förr framställas, sett kretsen af sina läsare alltmera utvidgas, tills en encyklopedisk framställning al dessa bådå kunskapsercnar blifvit ett verkligt behof. Den som bäst lyckats att fylla detta behof, Jiksom hanzi alla hithörande ämnen! ännu kan anses för dem största auktoriteten: är den berömde tyske geografen Carl Rit— Det at honom ntovna: ocoorafiskt-stai i