karakterer. Slutligen och i tredje rummet blir fråg om de situationer, som låta karaktererna 4 framstå i det klaraste ljus och som derige-) nom också belysa styckets grundide. d Men: vår tids franska romanförfattare känna den stora publikens smak de pi samma scenerna och sörja derföre först och sist för de intressanta situationerna; der-; d näst söker man passa karaktererna in i dem. ! och Blir det då slutligen under ett i 3—6 1. band fortlöpande virrvar af händelser plats för en grundtanke, för framställningen af någonting ideelt, för lösningen af en sj gåta (och det är blott mycket sällan) så e et ganska bra; man tager det med såsom ås ett ornerande element, men som man inödfall mycket väl kan undvara. j Detta, att hvarje sannt och ädelt dikt iP verk måste ega en djupare sedlig grund-!Y Nn id, vill allsicke säga, att denna skall kunna 1 uttalas i ett ord, i en sats, att det skalll! vara en sens moral, som gör hela verket liksom till ett individualiseradt ordspråk. Nej, kunde iden uttalas i en sådan sats, då vore ju dikten med alla dess detaljer öfver11 ilödig. Men saken är den, att dikten skalli. vara denna ids nödvändiga omklädnad. Här är icke tal om moralpoesi, utan om er. i poesi, som blott vill det sköna, men v detta såsom en sida af det goda och sanna. Men mängden af romanskrifvare fråga. 3 liksom de franska: Hvad vill publiken ha? eller rättare (ty ingen vill naturligtvis sjeli b medgifva, att en så låg bevekelsegrund le-11 .der hans skriftställeri) de arrangera åt 5 sjelfva en smak, som öfverensstämmer med den stora allmänhetens, de sätta sig affektationsvis in i en verld, som icke är någonta skönhetsverld, utan en egoistisk sjelfförnöjsamhetsverld, der författaren uppträder som. jonglör, lekande med det skönas och subli-jb mas gyllene kulor, men hvilka vid närmart påseende befinnas vara blott Skattguld. n En sådan lek med det sköna har förfatIv taren till den bok, som vi här anm gjort sig skyldig till. Hans bok är — att genast säga det rent ut — i hela sinjv :anläggning ur poetisk och sedlig synpuäktli en lögn. Arbetet är en parasit på vär lit-ån tYeratur, visserligen icke 1 sig sjelf så syn-In nerligen farlig — dertill är det alltför tu-ib langiöst sammanfatiadt — men utgånget från. en författarepersonlighet, som komm så in och behagar sig sjelf så väl uti lättsinnig lek-med tomma, uppstyltade Sser och osanna karakterer, att han sjelji acke ser, till hvilka. löjliga ytterligheter. (v .denna slapphet i hans poetiska organism fört Ir ihonom. : g Romanen Toå flammor har i korthet föl jjande innehåll. En ung målare älskar c5js mäktig aristokrats dotter och älskas af henne. In Men 3adren vill icke tillåia partiet. Det ä orien. Målaren beslutar at I den gavula hist r bortiföra benne; hon gårin derpå: men flyk-1s ten hiväres. Emelleröd förmås aristokrat 8 oxktadt ski hat till målaren, att gifva sit; löfte att förena honom med den älskade, om ji den bild. sem han målar och för hvilket j! hon sitter asdell, förklaras för ett mäster j1 verk då a Ör blir färdig et är en ?d ä Cleopatra? och den misslyckas derföre at js han icke kan inlägga dödsuttrycket i sir i! älskarimas lefd. ande. ansigte; han uppgifve ji henne då. och I on skat förmälas med der 4: för henne al fadr en bestämde brudgummen. 1 Men. på bröllopst!agen döda både bon och j1 målaren si Finis l Jay det tror jag väl — kan någon nt äter invända — 7så der nuket och afkläd ji som ett skelett, ser dee magert ut, men ov en liflig fontasi gjeter lit i dessa former: kan det måhända bli bålttre.? Vi måste då skrida Lt fullgörande af der I sorgliga plieten att visa, att författaren. på J. detta miserabla skelett satt peruk och lös vador och löständer, och at den fullfärdige fi romanen i lebensgrösse är längt fulare är sjelfva skelettet. Det är i sanning ett någof. tröstlöst arbeie att taga i hop med en såg an litteratur om den Bjurstenska, då man har. tillfäll att se, alt även den mest bevisander kritik I: icke kan hindra denne ttare att producera det ena machverket värre än det andra. Skola vi företaga oss alt visa orimlig heterna i detta arbete, så måste vi — de de hvimla på hvarje, sida — göra ett lämpligt urval. Vi välja då bokens början. wppnå närmast vart I genom att visvi de skildrade karakteerrna i hela deras inr ÅOsanning. : Hjelten, .en målare, i en. fantastisk. drägt, om hvilken det specielt anmärkes, såsont er dygd, att han ingen affär gjorde af sin klädsel4. har en rik aristokrats dotter til modell — en ung qvinna, som är. uppfostrad af ex bördsstolt fader och som dock. utan att vexla ett ord med målaren, blott genom att se på hans blickar, blir förälskad i honom och det, efter hans egen försäkran, tmed den häftigaste passion. ; Hon Ssjönk brinnande till hans bröst. Förhål-Jandet upptäcktes och den gamle. grefven. som ju i sjelfva verket var i sin goda rätt, i, om han jagade utför trapporna en man, som begagnade den tid han var i hans arbete, på det sält, som nyss är antydt, skildras nu som en gruflig tyrann.? Man tänke sig nu först och främst, den orimvigheten, att en inbitew aristokrat, med 30 anor och stolt ända till löjlighet, låte: sin dotter — såsom det till och med antyäes: med blottadt bröst (sid. 53) — sitta modell i sorum med en främmande målare! Och så höre man på målarens. egen förklaring öfver det a som följde, på aupptäckten af förhållandet, så har man redan en god bild af mangret. Målaren berättar: sVräk honom (målaren) nedför frepporna. Betjenterna närmade sig för att fullgöra befallmingen. Jag smålog. Ett dussin dylika skulle SÅ having t HÄGER ARKA. nAILO