kunna njuta ett sorgfritt uppehälle, förutsatt att de samvetsgrannt och väl fylla sitt kall såsom statens tjenare.Denna statens skyldighet blef, på goda skäl, skarpt framhållen vid sistförflutna riksdag och då både erkänd och uppfylld, ithy att rikets ständer betydiigt upphjelpte och förbättrade tjenstemännenos löner, hvilka, isynnerhet de underordnades, dittills varit alltför knappa och otillräckliga. Härvid lemnades dock, märkvärdigt nog, utan afseende de många behjertansvärda , framställningarne.. om förbättrandet af den tjenstemannakårs belägenhet, som utan tvifvel bäst behöfde och kanhända mest förtjente att med varmare intresse och större välvilja af staten omhuldas; jag menar landtmäterikåren; eller är då denna kår ej förtjent iaf statens varma intresse? vi skola strax besvara denna fråga; vi skola ock visa, att den för sin existens mer än väl behöfver detsamma. Första frågan blir då: har skiftestverket visat sig vara för riket gagneligt? ja! i högsta grad fruktbärande och vinstgifvande, ty ho kan neka, att detsamma utöfvat ett på jordbruket innom riket i högsta måtto, välgörande inflytande, synnerligast under de sista trettio åren, äfvensora att skiftesverkets fortgång är ett nödvändigt och oeftergifligt vilkor för jordbrukets vidare utveckling och förkofran? Dessutom, så länge arf och köp af jord existerar, är och blifver landtmätaren oumbärlig. Vidare frågas: Äro justeringen, af mått mål och vigt, ärender rörande rikets statistiska indelning, äfvensom jordeas ekonomiska uppmätning i afseende på skattläggningar, förmedlingar och byten med mera dylikt,samt slutligen rikets geografiska karteverk och dess fullkomnande, äro desse ärenderaf betydenhet för staten?. ja! onekligen; följaktligen måste ock den kår, åt hvilken behandlingen och utöfning:n af dessa ärender är anförtrodd, vara förtjent af statens varma intresse. Att denna kår är oumbärlig för staten är således utom allt tvifvel, och derföre är det ock statens skydighet och i dess eget intresse, att; denna -kår räddas från total undergång och upplösning, hvilket är hardt nära. Huru har staten hittills uppfyllt sin skyldighet emot dessa sina tjenare? tyvärr! alltför illa. Sedan landmätaren i statens tjenst uppoffrat sina kratffrullaste år och samvetsgrannt och väl skött sitt mödosamma och anvsarsfulla kall, derunder kanske 1 bland 20 förmått bereda sig en sorgfri ålderdom, men de öfrige ingenting kunnat hopspara, emedan alla ej haft -lika indrägtiga förrättningar, hka stort förtroende, ehuru deraf lika förtjenta, och sedan istatens tjenst alla 20 bestämdt, mer eller mindre förstört sin helsa och utnött sina krafter, så tycks, väl bil ligheten fordra, att staten lemnade dem, på gamla dagar, någon ersättning för utståndna mödor och väl fyldt värf; men när komraer staten med sin bjelp? jo! då landtmåtaren fyllt 70 år, en ålder, som kanske en bland hundra uppnår. Staten är ovillkorligt skyldig att för landtmätaren anslå: en pension vid den ålder, då, om ej flertalet, åtminstone en och annan kunna komma i åtnjutande deraf, eller sednast vid fyllda 60 år, och dessutombestämma en årlig lön för åtminstone de äldre landtmätarne, helst staten drager icke eallenast indirekt nytta (geaom jordens skiftande och jordbrukets framåtskridande i följd deraf) utan äfven-direkt genom det dyrbara och värdefulla arkiv af kartor och handlingar, som landtmätarne åt staten bildat och hvartill landtmätaren årligen, hittills utan ringaste ersättning, fått och får använda flera månader. Staten må ej anse sig hafva uppfyllt allan rättfärdighet, då den lemnat dessa tjenstemän fritt att skaffa sig förtjenst bäst de kunna, ty detta är ej nog. Då staten drager bestämd nytta af dessa tjenstemän, så bör ock staten löna dem-i förhållande dertill, och ej handlöst öfverlemna dem åt slumpen af större eller mindre, tilläfventyrs ingen förtjenst; ty, till följd af det, såsom nedan skall visas, olämpliga stadgandet, att jordegaren sjelf eger rätt att välja skiftesman, eger det missförhållande rum, att en del landtmätare ha flera förrättningar än de, med afseende på behörig tid, förmå verkställa, under det andra ha få eller inga, och icke böra väl desse, som offrat lika myeken möda och kostnad i och för tjensten, lemnas utan all inkomst, lika litet som de förra, hvilka, öfverhopade af förrättningar, i följd deraf, få använda en stor del af sin tid på renovationer af handlingar till kongl. general-ländtwäterikontorct; ej heller synes det vara lämpligt att den enskilde jordegaren godtgör landtmätaren detta hans arbete genom en för dryg taxa, ty detta afskräcker jordegaren från attsöka skifte, om än aldrig så behöfligt, och, i dessutom är det ej billigt att den enskilde betalar hvad som direkte gagnar staten. Dessutom kommer en viss, om ock ringa, ersättning af staten landtmätarne gemensamt mera rättvist till godo, och icke 5 sndast och uteslutande dem, örtroende, 4 (nsändt.) Några ord om Landtmäterikåren. Staten är skyldig att sörja för sina tjenares existens, att löna dem så, att de, med klok hushållning, nm landtmäteritaxan, på ett eller annat sätt lyckats vinna vid hvilket förtroende ej bör fästas mer än tillbör1 igt afseende, helst det är beroende af personer, som äro mägtiga att bedöma hvem som verkställer de bäst inrättade och för framtiden mest gagnande skiften, utan oftast skänka sitt förtroende at den, som an göra dem för tillfället bäst belåtna, eller åt den, om har största förmågan att hos de skiftesberättigade sig bäst insinuera, ofta, tyvärr! genom högst förkastliga medel; derföre torde, alldenstund antugas måste, att den ene Jandtmätaren, hvilken behörigen ufiagt alla stadgade prof och väl fullgjort sina åligs i ganden, hvaröfver höga vederbörande nog vaka, lika väl som den andre är förtjent af förtroende, alla, såsom varande statens tjenare, böra tillförsäkras någoa, om ock ringa lön al staten, och ej göras helt ;och hållet beroende af ett förtroende, som så ofta I orättvist utdelas. Då många exempel gifvas att få ,af våra domare mäkta gifva ett rättvist omdöme om, heten at ett laga skifte, huru vill man då. ra, att allmogen skall kunna cus derom fälla ett goriunda sundt, och till följd deraf måste dess förroende, hvarpå dock landtmätarens hela existens bei