välja befäl, har varit att man ej, som i Göte borg, velat välja på måfå, utan först pröfv medlemmarnes duglighet. Vist förekom fråga om uniform. Man uttalade sig temligen enig härför, men beslöt tillsvidare, att endast insätt hvar vecka så mycket penningar man kund undvara, tills man samlat tillräckligt för ekipe ring. Sedan den för aftonen valde ordföranden redaktör Borg, lagt kårens medlemmar på hjer tat behofvet af punktlighet och ihärdighet såson ytterst nyttiga och nödvändiga för medborgare ej blott under fredens värf, utan äfven och isyn nerhet i allt hvad som hörer till krigiska öfnin ar, om det stora ändamålet skall vinnas, vig et, skicklighet och kraft, för att kunna försvar fosterlandet i farans stund upplöstes sammanträ det med ett trefallt lefve för fäderneslandet. En fransk krigsfånges äfventyr i Kina I ett bref till franska Monitören, daterad Peking den 20 Okt., finner man en sorolig skildring aft de förfärliga lidanden hr dEs cayrace de Lauture, chefen för den franske vetenskapliga beskickningen, utstått unde: sin fångenskap i Kina. Vi meddela här et utdrag ur detta bref: Man torde erinra sig, att hr dEscayrac de Lauture den 17 Sept. följde med der komite, som fått i uppdrag att i Tung-schu göra förberedelser för de båda armåernar förläggande i läger och proviantering. Dö han på eftermiddagen ankom till staden, blef fan på gatorna omhvärfd af en folkhop, så sammanträngd, kompakt och ofantligt stor, som man endast i Kina finner sådana. men ingenting hos densamma förrådde fientliga afsigter, utan endast nyfikenhet, en aktningsfull; ja till och med välvillig nyfikenhet. Frivilligt skiljande sig från sina reskamrater, dem han aldrig mera återsåg, försökte han förskaffa sig en bostad antingen i ett af templen, som besynnerligt nog ofta begagnas dertill, eller hos någon invånare, som kunde vara hugad att afstå halfva sin bostad. Slutligen påträffade han en sådan invånare, hvilken sjelf erbjöd sin tjenst. Hr dEseayrac, som något förstår och talar mandarinspråket, hade under loppet af aftonen, som förflöt under vänligt samtal med hans värd, tillfälle att öfvertyga sig om denne kinesiske hedersmans fullkomliga ärlighet och hjertliga välvilja, säger han. Dagen derpå, den 18 Bept., ända från morgonen vandrade hr dEscayrac omkring i staden, alltjemt kringsvärmad af en lika stor folkskock, hvilken var mera orolig än aftonen förut, men ännu oförarglig och utan någonting, som kunde väcka misstankar. Han begaf sig åt motsatt håll mot det, hvarifrån armen väntades, för att finna någon högt belägen punkt, hvarifrån man kunde se en af Pekings stadsportar. Plötsligen öfverraskas han, midt under sina iakttagelser, af ett doft och uthållande sorl. Han vänder sig om. Det är ej längre ett sorl, det är ett ursinnigt folks rytande; de oförargliga och välvilliga menniskorna finnas ännu qvar; de rusa på honom, kasta honom till marken, skymfa och slå honom, och hans värd, den kinesiske hedersmannenX, är i spetsen för denna rasande hop; han anför den, hetsar upp den.och föregår den med exempel af det råaste öfvervåld. Slag och sparkningar äro alltför lågsamma medel: vi skola söka upp slagtaren med sin knif, och barberaren med sin rakknif4, roas det, och ett allmänt skratt blir svaret. en midt under allt detta anländer ett tartariskt detachement, som bemäktigar sig honom. Det är dess rättighet. Bytet är knekthopens, det tillhör sabeln, men ej slagtarknifven och rakknifven. Hopen knotar, men gifver efter, och den sist afkunnade domen skall just sättas i verket, då en mandarin, åtföljd af en svärm tiggare och bödlar;i sin ordning —nländer, och hr d Escayrac blir re lagligt; men på ett rått sätt arresterad och förd till en pagod, der han lemnas ensam sedan dörren blifvit tillstängd. Fången, lemnad åt sig sjelf, kan blott otydligt göra sig reda för hvad som händt. Det förefaller honom såsom en svår dröm. Bedermera öppnas dörren; en mandarin med röda knappar, åtföljd af flera embetsmän af mindre hög rang, inträder i salen. De nalkas stilla hr dEscayrae, betrakta honom länge och skrida slutligen till ett förhör med honom på det artigaste sätt. Frågorna äro ungefär följande: Hvarifrån kommer ni? Hvad tänker ni göra här? Hvarföre har ni blifvit arresterad? Hvad för brott har ni begått? Hvarpå hr dEscayrac svarar, att han ingenting begått och begär att bli utlemnad till de franska myndigheterna... Man tyckes bifalla denna begäran; den förefaller billig och skall tagas i öfvervägande, lofvar man; men trots löften och vänliga småleenden, närmar man sig honom ännu mera och omgifver honom; han känner alla dessa je löften och smålöjen så rika mäns anderägt i sitt ansigte, och han kan ej göra en enda rörelse, utan att stöta emot den lefvande vägg, som omger honom. Ni skall bli fri, säger man; men i samma ögonblick slår man honom åter till marken, binder honom och för honom in på en af pagodens inre gårdar. Nu är allt hopp ute; ty dramen har aldrig förut varit så nära sin förutsedda upplösning. Döden hotar och kan ej undvikas; döden för bödelns hand med dess attributer och förfärliga förberedelse: mandarinerna, som småleende sitta i domstolen, en stor, rymlig plats, och bödeln, som i ett hörn slipar sitt svärd. Mandarinen med röda knappar befaller, att en hög med halm kall läggas midt på gården, på det att bärbatone od ej må besudla marken4, tillägger han. Derpå vänder han sig till den dömde och fråvar.