samhet skådar in i förhållandena, vet, att hvarken monarkien kan frodas eller Danmark-Slesvig föra ett lagligt, säkert och solidt samlif under det provisoriska tillståndet. Men detta är ändock en obetydlighet ijemförelse med hela den anda, som rörer sig under: det provisoriska tillståndet. ÅA -ena sidan, den danska, har en afejord böjelse visat sig att draga Slesvig närmare och fastare till sig — och ialla fall finnes det och bör också finnas ett fast beslut att ej låta det aflägsnas; å den andra, den tyska sidan, finnes en motsatt böjelse: den nya helstaten, som föreslås af holsteinarne, understödda af Tyskland, har till ändamål att åter föra Slesvigs representanter ut ur riksrådet och då helt säkert under förhållandenas makt vidare mot söder. Under revolutionen 1848 blef Slesvig införlifvadt med Tyskland; genom kriget lösryckte vi det igen; slaget vid Idsted bestämde, till hvilken sida det mest skulle luta i den blifvande eller gryende, tredelade helstaten, under det att vi likväl måste lofva att ej inkorporera det (och just på grund af detta löfte blefvo många danskar uppriktiga helstatsmän); nu är helstaten upphäfd, och man slites åter om hertigdömet, tills vidare diplomatiskt eller på papperet. Såvidt vi kunna finna genom att iakttaga förhållandena inomoch utomlands, är det omöjligt att af de nu gifna elementerna få en ny helstat till stånd, eller, om en sådan erbjudes oss, är den af sådan natur, att vi må betrakta den såsom någonting fiendtligt enär den går ut på att beröfva oss, hva som enligt den ursprungliga helstatsiden skulle vara oss förbehållet, nemligen Slesvigs lutning till Danmark. Ar detta sannt, så står en kris för dörren. Att gå tillbaka i tiden och framleta förebråelser mot dem, som önskat och velat krisen, skulle vara oförståndigt, dels emedan denna önskan och denna vilja, för såvidt de bidragit till Sförhållandenas makt, haft en folkvilja att stödja sig på — och folket vet af erfarenhet, att dess Mott, om det gäller, måste understödja dess vilja — dels emedan hufvudsaken är, att krisen kommer, och att vi böra med samlad kraft möta den. I hvilken skepnad och på hvilka vägar den skall komma öfver oss, är ej lätt att förutsäga; men då striden blott till skenet gäller Holstein i första hand, men i verkligheten angår Slesvig i främsta rummet, skall följden af det hela naturligtvis bli, att hvar och en, som vill hehålla Slesvig, måste göra, såsom vi alla gjorde 1848: följa Eiderfanan. Det finnes icke så få personer, hvilka, trots tillfredsställelsen öfver att uttala sanningen, icke kunna uttala detta, utan att bringa ett offer, i det de, då de: sjelfva icke ha någon annan och bättre politik att rekommendera, måste tiga stilla med hvad för faror och olägenheter en dylik politik medför, till och med sedan de första stegen äro lyckligt tagna. Men det finnes nu en gång för alla icke någon landsväg, icke någon chausså anlagd till nationel sjelfständighet och frihet; vi måste söka oss en stig i mossen. Derom böra vi ännu en gång hålla tillsammans i förhållande såväl till vårt eget land som fill utlandet. Och må då Eidermännerna blott icke våra intoleranta och fordra, att de, som i tio år, så länge det fanns hopp, sökte lugn för Danmark-Slesvig enom helstaten, derför skulle hålla fast ervid, äfven när hoppet är ute, och ständigt segla ut efter densamma likasom den eflygande holländaren, hvilken till evig tid måste sträfva med att segla omkring Cap, för det han en gång svurit påatt han skulle göra det.