NaBOL OM alllUvavls tGIUSSidSllR m. m. Berättelse af on folkskolelärare (Ur Göteborgs Handelstidning.) Då jag år 1852 blef anställd såsom skollärare inom X församling, fanns derstädes bland allmogen ingen enda person, som höll sig någon tidning, Emedan jag redan hade vant mig med tidningsläsning och således ej gerna kunde umbära tidningar, helst jag genom egen erfarenliet lärt värdera det bildningsmedel, som tidningsläshing onekligen erbjuder, blef det för mig angeläget att söka förskaffa mig en tidning af det bättre och rikhaltigare slaget. Min förmans exema af SAftonbladet? kunde jag hvarken få åna eller mot betalning erhålla, enär, såsom han sade, folkskolelärarne ej böra läsa den tidningen, och ensam egde jag ej råd att hålla hvarken denna eller någon annan af våra större tidningar. Jag föreslog derföre några af försasnlingens mera bemedlade och förståndige bönder, att de, i förening med mig, skulle prenumerera å någon större tidning. Detta var dock ett förslag som de för ingen del ville gå in på, anförande bland annat, att. tidningar i ke äro för bondfolk, utan blott för herrskapsklassen, samt att de saknade tid till tidningsläsning och knappast hunno med, att läsa sina andaktsskrifter; Derjemte förklarade de sig icke kunna inse, hvad nytta det kan medföra att läsa tidningar, der, sade de, bara osanningar och lappri uppdukas. Förgäfves sökte jag göra dem klart och troligt, att de härutinnan storligen misstogo sig samt atttidningsläsning är för bonden lika nyttig och nöjsam som för herremånnen, och att deti mer än ett afseende är för bonden lyckligt, att här finnas frisinnade tidningar, de der kraftigt. medverka till många just för allmogen högst nyttiga förbättringar och förändringar, i afseende å lagar, inrättningar m. m. Allt det der ville man dock icke tro och det var mig omöjligt att vid detta mitt första försök kunna förmå någon bonde alt bli tidningsläsare. Emellertid förskaffade jag mig en mindre tidning; och som min skola var ambulatorisk och jag sålunda kom att alltsomoftast flytta ur fur och i hus hela socknen igenom, samt förty blef i tillfälle att ständigt pläga umgänge med de goda församlingsoarne, så var det mig lätt att göra folket bekant med innehållet af de tvenne gånger i veckan ankommande tidningsnumren, der ofta sådana artiklar förekommo, som rätt väl lämpade sig till passande läsning, för allmogen. Sjelf författade jag (utan skryt sagdt) och till tidningen insände uppsatser, som hade till särskildt syftemål att vända allmogens uppmärksamhet på nyttan och nöjet af att ega och läsa goda tidningar. Merendels, då husfolket, der jag bodde, var samladt, läste jag högt i min tidning, hvarvid man vanligen med mycken uppmärksamhet åhörde min föreläsning; Oc Omsider fick jag det nöjet att, isynnerhet på höstoch vinteraftnarna samt om söndagseftermiddagarne, se många hedervärda åboer infinna sig hos mig — för att höra på när skolmästaren läste tidningen?. Ofta uppstod, med anledning af det lästa, den lifligaste diskussion emellan föreläsaren och åhörarne, och mer än en gång röjde sig dervid tydligt, att bonden i allmänhet icke är så dum eller tanklöst, som jag hört många bildade personer påstå. — Hådana -uppsatser, som afhandlade frågor om presterskapet, kyrkliga förhållanden, folkskolan och jordbruket, lyckades alltid tillvinna sig folkets hela uppmärksamhet och intresse. De tidningsnummer, uti hvilka artiklar af sådant innehåll förekommo, begärde man få låna med sig hem, till genomläsning och begrundning på egen hand, — en begäran som jag naturligtvis med största beredvillighet sökte efterkomma. Så uppstod så småningom inom socknen ett icke ringa intresse för tidningsläsning och allmänna frågors behandling i tryck, och icke så få församlingsboar började nu visa sig hågade att för egen del hålla tidningar. — Dock märkte jag vid mer än ett tillfälle, att-fastän man gerna ville inhemta hvad tidningsbladen hade att förkunna, folket likvisst gemenligen. hade svårt att reda sig vid läsningen på egen hand. Orsaken dertill är att söka dels i dess ovana vid läsning af latinsk stil? och dels uti svårigheten att rätt tyda de uti tidningarne ofta förekommande orden ur främmande språk och att fatta rätta meningen af för folket mindre vanliga talesätt. Jar har dock funnit, att bonden efter någon tids öfning vänjer sig vid den latinska stilen och läser den nästan lika lätt som den s. k. Csvenska; men — de främmande orden och förnäma talesätten? äro likväl stötestenar, hvarpå ången okunnig ofta stött sig, och som, tror jag, lägga ett hinder i vägen för tidningarnes allmännare spridning bland allmogen. — För min del hade jag förskaffat mig en Ordbok, som var mig en god hjelpreda vid uttydningen af de konstiga orden, hvilkas betydelse jag snart lärde mig förstå utan rak. Men ronden har hvarken tid eller lust att under-sin tidningsläsning blädAva Kindh äpkar ökhkvsdan det vare nell.