generalprokuratorn en mängd fall, då verkhga excesser föröfvats af polisen. För att karakterisera dessa är det tillräckligt att redogöra för ett enda: ab uno disce omnes. Det har allestädes väckt ett utomordentligt uppseende, och oaktadt tidningarna måhända redan upplyst er derom, anser jag mig dock böra här på några rader omtala detsamma: En person, som kallade sig prins Leo af Armienien, hade genom denna äfventyrareaktiga titel ådragit sig polisens uppmärksamhet. Stieber lät arrestera denne förmente prins och insatte honom på ett korrektionshus, lät raka af honom skägget och klippa håret, samt tvinga honom till det svåraste fängelsearbe e, och detta allt blott på en lös misstanke, som ej af någonting rättfärdigades. Det blef ej fråga om att inställa den misstänkte inför domstol. För att uppspåra något, som kunde läggas bonom till last, afsände man sent omsider på :le hemliga fondernas bekostnad polisazenter till Brissel, Paris och London, i hvilka städer prins Leo uppehållit sig. Man upptäckte ingenting ondt om honom och nödgades till slutj släppa fången lös; men för att komma ifrån saken, lät polisen nattetid transportera honom till gränsen, der han utjagades af preussiska gensdarmer. Detta tilldrog sig för några år sedan i ett Jard, som kallar sig konstitutionelt. Ett af de medel, som polisen begagnade, för att kringgå lagen, var att låtsa misstänka, att den tilltalade tänkte fly, hvilken misstanke, i förening med anledning till grof brottslighet, skenbart ursäktade polisen för arresteringen. Men för att gifva trovärdighet åt misstanken, skref man på arresteringsorden orden: Skall förvisas. Genom att anbefalla förvisning tillskapade polisen med vett och vilja misstanker, att den brottslige ville fly, hvarföre han följaktligen borde häktas. Man är visserligen mera grym i Österrike; man var mera grym och mera rå i Neapel, men man kan djerft påstå, att man i dessa båda för godtycklig despotism beryktade länder var mindre listig och skrymtaktig!... Stieber och Tichy ha blitvit frikända genom ett utslag, som afkunnades i andra instansen den 23 November, och hvarigenom första instansens domslut stadfästades, dels på grund af preskription och dels i brist af tillräcklig bevisning rörande de tre hufvudåtalen. Såsom jag redan nämnt, väntade sig generalprokuratorn sjelf sannolikt detta allmänt motsedda resultat. Men den mot polisen öppet anställda rättegången är derföre icke slut; och saken skall utan tvifvel upptagas af kammaren, der man ej skall kunna undgå att underkasta vår bristfälliga rättegångsordning en erforderlig revision. Jag skall återkomma härtill i mitt nästa bref.