RT E tta te ks Jernbanstågens söndagsturer. Med anledning af den anmärkning, som v i går framställde mot tiderna för jernbans tågens tillämnade resor på söudagarna, La till redaktionen blifvit insänd en artikel, hvar den anmärkta åtgärden varmt försvaras. Ar tikeln synes tydligen härröra från någon a de bekymrade själar, som redan förut då ock då skandaliserats och korsat sig öfver dei hiskliga af Stockholmsboernas utfärder om söndagarna med ångfartyg, och som icke tröttna att arbeta, till dess möjligen denna rättighet till rekreation blir stängd genom et förbud. Vi införa utan kommentarier den insända uppsatsen, såsom ett äkta prof på detta fromleri, om hvars värde den tänkande allmänheten för öfrigt torde hafva tillräckligt stadgat sitt omdöme. Till Redaktionen af Aftonbladet. Uti Aftonbladet för i går förekommer en ogillande anmärkning öfver tiden för jernbanstågens mellan Stockholm och Södertelje afgång på söndagarna klockan half nio förmiddagen och tillbaka klockan tu eftermiddagen. Det må vara, att de olägenheter för de resande, som Aftonbladet anmärkt vid denna anordning, verkligen uppstå: att nemligen de resande icke hinna äta middag och att resorna icke kunna begagnas för hvad man kallar lustturer. Men sannolikt skall redaktionen vara nog billig att erkänna, att det icke gått an för chefen för jernvägsstyrelsen att handla annorlunda. Så väl genom en motion bos ridderskapet och adeln vid nu tilländalupna riksdag som i tidningen Väktaren hafva ju protester blifvit framställda, till och med emot allt farande på jernvägar på söndagarna, såsom en för det, om också ringa antalet af verkligt fromma förargelseväckande trafik. Likaså är det bekant, att den nuvarande öfverståthållaren i Stockholm, af berömvärd ifver emot tidens lättsinnighet, utgifvit en befallning, hvartill han enligt kyrkolagen varit berättigad och troligen af ett nitälskande presterskap uppmanad, att brödbodar och matställen skola vara stängda om söndagarna, utom en timma på morgonen mellan klockan 9 och 10, och två tinimar på middagen. Månne icke friherre Ericson då handlat rätt, att i samråd med den gudfruktige landshöfdingen i Stockholms län utsätta resorna för söndagarna på dessa samma timmar, så att bantågen hinna fram innan det ringer samman och de resande kunna vid framkomsten få gå i kyrkan om de vilja; vilja de åter icke, så kan det ej hjelpas. Det är väl möjligt att det icke blir någon tid att hinna äta middag från klockan ett, då matställena öppnas, till bantågets afgång; men det bör icke tagas i betraktande såsom en uppoffring, om den, som har verkligt angeläget att resa, får fasta några timmar den dagen, när det sker till Guds ära och Jemnar en helsosam påminnelse om sabbatens helgd, och dessutom är det icke förbjudet att taga med sig en liten matsäck. Hvad lustturer åter beträffar, så strida sådana emot sjelfva idn af en hvilodag, och långt ifrån att klandras, borde således den nya anordningen, enligt hvad det förekommer insändaren, emottagas med tacksamhet för både öfversten friherre Ericson och landshöfdingen grefve Liljencrantz såsom en gryning af väckelse till förbättring och andelig helsa. Det är ock mer än troligt att åtgärden icke vidtagits utan att förut hafva varit underställd Hans Maj:t Konungen, som genom dess gillande gifvit ett bevis på, att äfven Han ämnar befordra en helsosam reaktion mot det allmänna förderfvet, som griper allmer omkring sig, och mot de verldsliga lustar, som befordrag af lustturer.