ska som ett barns. De stora mörka ögonen Eknade ett par strålande stjernor. hvilka låne värma af solen och klarhet af månen. Hela ansigtsuttrycket var ädelt och jungfrul:gt: Vid första anblicken derpå förkastade man hvarje ofördelaktig tanka och misstänkte att fru 4:g historia var en dikt, upprunnen ifrån hennes afund emot en rival; den der skulle komma att sjunga hennes partier. SHvad Kon är vackerl hviskade man sing emellan. t Kapellmästaren intog sin plats; repefitionen började. : Hon kommer väl att sjubga sitt parti på fransKka,. menade man cch afvaktade med spänd väntan det ögonblick då hon skulle börja. Nu ljödo de så välbekanta takterna, och madame Dorbino sjöng: Hur lugnt vårt lif förflötit, Intill vår mötesstund 8c. Var det verklizeri samma aria som fru X. sjungit? Ja! Af hvilken gudomlig makt hade denna qvinna lånat en stämma, hvars instrument var så klart, så melodiskt, så fullt, så omfångsrikt? Af hvem hade hon lärt att nedlägga så mycken värma, så mycket Nf, så mycken själ i tonerna? Afunden teg. Ögonblickets beundran tråmpade den under sina fötter. Man glömde det egna intresset, man g ömde sig sjef fir det intryck sången gjorde. Befolkningen inom en teater. liksom all annan, beherrskas af ögonblickets intryck. Stundens impuls är för artisten, skådespelaren och skriftställareen den makt som styr dem. Känslan, se der den gradmätare, som är afgörande för dessa ögonblickets barn, hvilkas hela tillvaro ligger i det närvarande. De ega ej pågon framtid, Deras triumfer, deres framgångar, allt är dagblommor, som eröfras i dag, men dö i morgon. Konstnärerna och poeterna dela samma öde, att ena minuten vara