rare att; tillfredsställa i afseende å de förra än å de sednare. Ty äfven om originalets skönhet, såsom här är fallet, ej-kan bestridas, så bli, uppgiften att med trohet återgifva densamma blott så mycket kinkigare. Eiter de-jemförelser med originalet vi haft tillfälle anställa, här öfversättaren med den mest samvetsgranna trohet. sökt och äfven lyckats återgifva icke blott stanz för stanz utan nästan rad för rad textens mening. Att han i afseende på sjelfva srimformen afvikit ifrån originalet, som har en. dast qvinliga rim, och i stället låtit dessa regelbundet : omvexla med manliga, är en frihet. som. vi. äro långt ifrån att vilja klandra, då man tager i betraktande svenska språkets ringare förråd på de förra, samt det enformiga intryck sådana hos oss mindre vanliga former, uteslutande använda, skulle: göra -på svenska öron; Emedlertid skulle vi vilja hemställa; huruvida: icke den enformighet, som äfven med, denna, antagna methoden, onekligen förefinnes, skulle kunna ha i någon mån förminskats, ifall man hade dels i vissa stanzer bi behållit. originalets form, dels ock tillåtit sig den friheten att bär och der i stanzens båda sista verser använda manliga rimsnaturligtvis alltid under förutsättning, att sådant skett. i harmoni med textens skiftande karaktär. De som känna Tassos bjeltedikt, veta ganska väl, huru berättelsens historiska gång ofta afbrytes af praktfulla lyriska episoder. Vi föreställa oss att likasom för. den historiska delen de här använda. manliga rimmen visat sig gan. ska Jämpliga, de antydda episoderna deremot skulle ha vunnit på att behandlas i qvinliga. Vi tro äfvenledes, att vid vissa tillfällen, der en pointe är nedlagd i slutorden af en stanz, sådant.ej. utan fördel skulle på vårt språk ha kunnat mera målande betecknas med ett par manliga rim. På samma gång vi uttala vår tillfredsställelse så väl öfver den trohet, hvarmed Tasso här porträtterats som ock öfver den rena och välljudande svenska, hvaruppå detta i allmänhet skett, vilja vi dock fästa uppmärksamheten på en och annan hårdhet eller mindre lyckadt uttryck, som bär någon gång möter granskarens. öra. Så förekommer t. ex. i första sångens 5Ö:te stanz följande vers, genom anbringandet af en versfot för mycket, något knagglig: e Jag kring Gernier och Eberhard slöjan drar. I 49:de stanzen af samma sång gör det latinska ordet sTyrrhenen ii stället för Medelhafvet en mindre god effekt för svenska öron, ehuru italienarne äro vana vid dylika antika uttryck. .1.84:da stänzen rimmar Muhamed, ej riktigt brå med sedb och skred. I 76:te stanzen läses: ; RA men ej-luten Han var att retd Frankerna till strid. EYDet här betecknade ordet, möjligenianvändbart i en komisk dikt, t. ex. Byrons Don Juan, synes ingalunda egnadt att vinna burskap i en så allvarsam: dikt som den förevarande. Tasso säger ;här helt enkelt och alls varsamt: non oson — han vågade icke. I början af Gottfrieds tal till de hedniska sändebuden läses. följande strof: 7 Så vill jag, som min vana plågar vara, FF ERAtt fram och enkelt på den saken-svara. Vi hade önskat att, med uteslutande af det synnerligt triviala uttrycket: på den sakenn, öfvers., för öfrigt öfta ganska fyndig, kunnat mera lyckligt återgifva originalets så enkla och majestätiska: ! Risponderd, come da me si suole, : Liberi, sensi in semplici parole. Och då i den sköna och färgrika teckningen af Armidas första uppträdande, IV: 30, det heter: å Men på dess mun, af kärlek genomandad, Der rodnar rosen ensam, obeblandad, gör här det. sista ordet ett störande intryck, helst originaltexten. ej har ett ord om beblandelse, Skulle man ej t. ex. kunna ha sagt Dess röda läppar, ångande och lena, Uti.en enda ros sig huldt förena, eller någonting dylikt? Men Vvi vilja ej längre uppehålla oss med dessa och dylika små inadvertenser, hvilka äfo så svåra att.undvika i ett arbete af denna art, utan i stället lyckönska herr Kullberg och fäderneslandets litteratur till det här redan gifna, samt tillönska den förtjente litteratören helsa och krafter till fortsättande af bans värderika arbete, så att vi innan kort må kunna få det nöjet att möta honom i Armidas förtrollade park. Lalla Rookh. Österländsk romance af Thomas Moore. Öfversättning från orginalet af Lars Arnell. Andra upplagan. Upsala 1860. En ny upplaga af denna lyckade öfversättning från er af Englands mest berömda skalder lemnas här i allmänhetens händer. Thomas Moore intog jemte Walter Scott och Byron främsta rummet bland de författare; som i början af detta årbundrade höjde engelska litteraturen till den första inom Europa. Hans sannt poetiska uppfattning af lifvet, hans glänr sände och varma lyrik förtjuste läsare af alla stånd på samma gång som hans grundliga, genom vidsträckta resor utbildade studier, hans sunda politiska grundsatser bjödo aktning och försatte-honom i ett intimt förhållande till flera bland tidens utmärktaste personligheter ; deribland lord John Russell. Lalla Rookh är ett af hans mest omtyckta verk, der han uti Österlandets praktfulla sceneri och glödande lidelser inlagt denna känslans skära friskhet, denna intagande hjertlighet, som är egen-för nordens uatur och poesi. I högst få bland de försök, som hos oss gjorts att i svensk drögt omkläda främmande skaldeverk, finner man ctt på en gång så troget, ledigt, rent och sköut språk, och som ej företer den ringaste bismak af öfversättning. Versen är behandlad med stor talang; man läser. poemet öj t vore ett svenskt TI Jet om der om äg brå på fn bodd I pk dd I