Banketten i Örebro för de hemkomna riksdagsmännen. Nerikes Allahanda för förliden onsdag inn håller härom följande redogörelse: De i staden bosatta riksdagsmän, landshö ding Åkerhjelm, doktor Gumeelius, bruksp: tron Wahlström och handlanden L. Wisteliu voro, som förr nämdt är, i måndagsinbjudn på en välkomstmiddag af stadens invånare till ett antal af närmare 100. Middagen, sor var anordnad på hotellet, var angenäm oc förflöt under den gladaste stämning. Vi dess slut höjde en af värdarue, bokhandlare Rohloff, sitt glas och föreslog skålen för d fyra inbjudne. Han erinrade, att man unde nuvarande fyrbenta representationsskick fög kunde vänta af en svensk riksdag, om e slumpen vore huld. Dock måste man me glädje och tacksamhet erkänna, att sednast riksdag verkat ej obetydligt till landets oci särskildt äfven till denna orts, i ett par frå gor med det allmännas väl nära förbundna mera specielia nytta. Förbindelsen mellar Örebro och stambanan vid Halsberg sam härvarande högre elementarläroverk hafva er hållit anslag, som de visserligen väl förtjena men om hvilka dock mycken strid varit, hvars lyckliga utgång till väsendtlig del må ste tillskrifvas de upplysningar, ortens repre: sentanter varit i tillfälle lemna, och den oför tröttade ifver, med hvilken de arbetat för de vigtiga målens vinnande. Det har dervid va rit en lycklig slump för denna stad, att i de fyra här inbjudna ega ordföranden och tvi medlemmar af statsutskottet samt en ledamot i förstärkt statsutskett. På dessa vigtiga plat ser hafva dessa herrar, bättre än eljest, kunnat utveckla en gagnelig verksamhet, för hvilken talaren yttrade en varm tacksamhet, jemte ett bjertligt: välkomne åter! — Derefter tömdes under fanfarer ett glas för hvar efter annan af de inbjudna, hvilka, hvar i sin tur, besvarade den honom egnade skål. Landshöfding Akerhjelm yttrade sig i få, men värdiga ord. Han vore tacksam för visad välvilja. Under riksdagens förhandlingar och särskildt beträffande de två nämnda frågorna, Örebro—Halsbergsbanan och läroverksanslaget, ansåge han sig hafva handlat enligt sin pligt, såsom enhvar bör göra, utan anspråk på tacksamhet. Att Nerikes gagn kunnat främjas genom dessa frågors lyckliga lösning, vore honom kärt; man älskar ju den ort, der vaggan stått. Att denna trakt genom sitt af naturen lyckliga, centrala läge och genom sina bebyggares raska. materiella och andlica framåtskridande väl förtjenar nu beviljade förmåner vore en sanning, som riksdagsmännen från orten sökt ådagalägga. Dessa förhällanden jemte en nitisk och kraftfull samverkan af dessa riksdagsmän hade verkat den lyckliga utgång, hvaröfver vi glädja oss. Doktor Gumelius sade, att hans vagga väl icke stått i detta landskap; men här bosatt och väl emottagen, med ortens förhållanden införlifvad, älskade han denna ort och önskade dess framgång, helst då fosterlandets väl dermed eger samband. En vigtig fosterländsk fråga hade af en föregående talare vidrörts. Det hade yttrats, att man nästan blott med slumpens biträde kunde något gagneligt vänta af Sverges nuvarande representation. Såsom medlem deraf under sju riksdågar, kände talaren nogsamt både dess förtjenster och fel. Denna bekantskap bjuder honom att motsäga påståendet om riksdagarnes ringa gagn; ty stora saker äro dock pbestridligen uträttade af den lika obestridligt bristfälliga representationen. Att en förändring härvidlag emellertid måste ske, förr eller sednare, på ett eller annat sätt, kan icke betviflas; men vid talet härom har man ofta gjort sig skyldig till en felak lig uppfattning. Det är nemligen icke den enskilde, som har anspråk på fäderneslandet, atti dess angelägenheter få taga del, utan det är fosterlandet, som har rättmätiga anspråk på den enskilde, lå han eger kunskaper och förmåga, som böra komma det allmänna till gagn, och för hvilka inträde i representationen bör beredas. Redan med nuvarande krångliga former gå sakerna, visserligen långsamt, men säkert och väl framåt. Slumpen rerkar visserligen nu; men den skall komma att rerka framdeles, under hvad statsskick som helst. ån representationsförändring skall ej skydda derenot, men den skall verka raskare behandling af irendena. — Varmt tackade talaren landshöfding Åkerhjelm för hans verksamma sträfvan till förmån ör de riksdagsärenden, som här blifvit ordade. Bland kämparne i dessa frågor hade statsutskottets rdförande intagit en framstående plats; men af orens riksdagsmän kan enhvar med godt samvete nottaga tacksamhet för i dessa frågor ådagalagd rerksamhet, nit och välvilja. — Med förre talaren nstämde doktor G. deruti, att vårt landskap i social ich ekonomisk utveckling tagit stora och raska steg ramåt och sålunda nu innehade ett verkligen utnärkt rum bland Sverges landskaper. Och staden rebro, provinsens hufvudort, har vetat att till ullo motsvara de anspråk man på densamma eger. Den har under en kritisk period för Sverges stäler, då det gäller att icke slumra i overksamhet och lerigenom blifva efter, vetat att med klar blick och dloka uppoffringar gå raskt framåt, gynnad dervid sitt centrala läge. Fullföljer den sin lyckligt inlagna bana, skall den deraf hemta stora fördelar, mm än icke så stora, som kunnat vinnas, om stadens aska utveckling tagit sin början några år tidigare. — Anslaget till Örebro läroverk, som föreslogs af alaren och erhölls efter varmt biträde af ortens iksdagsmän, var välkommet och välförtjent. Ett öroverk, som så hastigt nått en sådan utveckling. orde hjelpas. Att frågan ändock mötte mycket notstånd, kom sig ingalunda af ovilja mot orten el er läroverket, utan hufvudsakligen af en inom förta ståndet yppad betänklighet om sättet för anslasets lemnande. Man tänkte på fastställande af anIra grunder för dylika fall och önskade uppskof; ren det erinrades, att ungdomen icke kan vänta. Ikälen, som anförd befunnos talande; motståndet