Synnerligen naivt är det att framställa saken så, som skulle det bemedlingsförslag, hvarom konseljens ledamöter lära förenat sig, gå ut på att tillfredsställa Carolinska institutets önskan, då hela verlden vet, att det här alls icke är fråga om att öppna en fullkomligt fri konkurrens och ge åt Carolinska institutet en sjelfständig ställning, ännu mindre att förlägga hela den medicinska undervisningen till en medicinsk högskola i hufvudstaden, i enlighet med de: förslag, som blifvit afgifvet af den på ständernas begäran nedsatta komitn, utan att det nu endast gäller att genom ett medelvägsförslag hindra up;fyllandet af några Upsalaprofessorers innerliga önskah, att Carolinska institutet måtte tillintetgöras, och dymedelst möjligheten ti!l fullständig medicinsk undervisning och verklig läkarebildning offras åt ett vidunderlivt priv:legiianspråk. i Att påstå detta bemedlingsförslag stå i strid emot de egentligen kompetenta autoriteternas utlåtanden är till den grad besynnerligt — för att begagna ett mildt uttryck — att man knappt kan fatta, huru det kan vara möjligt att äfven under inflytande af den mest förblindande partiskhet, komma med ni got sådant. Sundhetskollegium och dess u!låtande äro för den värda Upsala-organen uta den allraringaste betydelse; han säger det uttryckligen i ett sednare, först i går afton ankommet n:r, der det heter, att sundhetskollegium är inkompetent att yttra sig i undervisningsorganisationer, annat än för så vidt frågan rörer tillgång på medicinsk tjenstemannepersonal inom landet. Det rörer naturligtvis. efter denna uppfattning, sundhetskollegiura allsicke, hurudan. denna personal är, om dev duger till någonting och fyller landets behof af läkare; det har endast det statistiska bestyret att se till, huruvida antalet är full. Det betyder i Upsala-Postens ögon ingentinz hvad sundhetskollegium, hvad officiella komitåer, hvad styrelsen för det medicinska läroverket i hufvudstaden och hvad konungens konselj tänker i en sak; de äro allesammans inkompetenta; det är blott Upsala universitets myndigheter, som äro qvalificerade att bedöms: densamma grundligt, riktigt och framför all: — opartiskt. Då Upsala-Posten söker ett stöd uti grefv: Harciltons åsigter och uppträdande i saken, så berör han något, som utgör ett af de mes: slående bevisen på orimligheten hos de upsa liensiska anspråken, den praktiska omöjligheten att tillfredsställa dem. Grefve Hamiltons förslag var ganska logiskt tänkt och, såsom han sjelf fattade detsamma, icke heller så vådligt för den medicinska undervisningen; men om han sedermera, såsom vi tillförlitligt hört uppgifvas, ryggat tillbaka för konseqverserna af detta förslag, då han såg i hvilken anda Upsalaprofessorerna tänkte sig dem; om han sedermera, efter anmodan af sina i konseljen qvarstannande kolleger, åtagit sig det obehagliga uppdraget att söka bringa de ifrigaste förfäktarne af universitetsmonopolie: till någon besinning, och om han härigenom. liksom statsrådet Malmsten, endast på det hållet framkallat de mest opraktiska utbrott af häftigt lynne, så vittnar ju detta så klart som möjligt att de exklusiva Upsalaanspråken j denna sak äro sådana, att de icke kunna tillfyllestgöras. Men ingenting sådant generar Upsalaposten. Han bekymrar sig icke mycket om omöjligheterna; ty han har en sådan der fast tro. som kan försätta berg. Han tror på ett personligt maktspråk af konungen, nvarigenom den gordiska knuten skall afhuggas; han uttalar sin varma och innerliga förhoppning. att om konungens kon:elj omfattar ett sådant bemedlingsförslag, som är möjligt att genomföra och som något sånär öfverensstämmer med de åsigter, som gjort sig gällande vid de sedvaste riksdagarna, så skall konungen neka detsamma sin sanktion. Detta är ju särdeles vackra förhoppningar, som ett litet lokaloch korporationsintresse. hyser om den konstitutionelle monarken. Man besmyckar det alldeles inkonstitutionella och autokratiska tänkesätt, som man sålunda dristar sig förutsätta hos konungen, med den skenfagra.benämningen af en karaktersfasthet som icke låter imponera på sig af enskildes tycken och anspråk (1). Det faller Upsalaposten icke in att den största karaktersfastheten hos en regent uppenbarar sig deri, att han gör hvad som är rätt och för hela landet gagneligast. utan afseende på eller envist fasthållande vid personliga åsigter och tycken, som han möjligen någon gång i tiden under andra förhållanden haft och uttalat. Och Upsalaposten bryr sig icke en gång om att dölja det hufvudsakligen lokala intresse, åt hvilket man hoppas att konungen skall offra både konstitutionaliteten och läkarebildningen i landet. Han säger — såsom man i den ofvan införda artikeln finner — rent ut, att det är Upsala, som kan trygga sig vid den förhoppningen, att konungen skulle handla på ett sådant sätt. Allt klarare framträder raed hvarje dag hos Upsala-organerna den föreställningen, att universitetet i Upsala icke är en Sverges rikes institution och tillhörighet, utan att den i främsta rummet tillhörer Upsala, d. v. 8. staden Upsalas borgerskap och husegare. Den andra Upsalatidningen går till och med i sitt i går hitkomna n:r så långt, att den, med sin vanliga finess i uttryck, kallar det för en äkta Lasse-Maja-teorin, när någon vågar ifrågasätta förflyttningen af universitetet eller någon särskild undervisningsbranche till arnan ort. Men vi komma här in på Upsalabladens allranyaste furioso-artiklar, hvilka vi icke ärnat i dag behandla. De äro alltför kostliga,