af veckan lemnat godset och återvändt till Petersburg. Nu klingade en talrik. Skuldfrid fällde den shon skulle emottaga af Annika. Sedan pastorn rest, yttrade fru Smidt: I morgon företager jag en resa till Åbo. Du mamma I utropade Skuldfrid förskräckt. Jag får väl följa dig? Nej, du skall blifva bemmr. Min närvaro i Åbo är nödvändig. Det gäller afförer. Men ...n Inga men, mitt barn. Jag måste resa.n Fru Smidt klappade sin dotter och betraktade henne med detta uttryck at smärtsam ömhet, som nästan alltid läg i blicken. Derefter gick hon in i sitt rum, och Skuldfrid, drifven af sitt oroliga inre, tog en schal och gick ut att gå. Hon vandrade fram åt Junta. Huru glad och lycklig hade hon icke alltid förr gått den vägen, och sednast under denna sommar, som flytt lik en hägrande villa. Huru skönt och leende bade ej lifvet synts henne! Och nu — Du hade den glänsande drömmen lemnat idel skuggor efter sig. Hvarje buske på åen vägen påminde om honom. Hon satte sig på deras vanliga hviloplats, och stödjande Hufvudet i händerna upprepade hon oupphörligt i tankarne: Han är en Canitz; han är nu långt, långt borta, och borta är min goda vän och borta äro alla som förde glädje med sigl Det började redan skymma, då Skuldfrid återvände från gin promenad. Vid hvarje rasslande af vinden i löf och grenar stannade on, lyssnande meti h oro; men fortsatte sedan sin väg, mumland Ä Hvad fruktar eller hoppas i Petersburg. När hon kom in på Ektorps gård, stod en elegant schäs der. En betjent, iklädd Canitzska livreet, höll tömmarxne. e: N jag — ban är Ju