sitt mode, skola de skrifva för dågen och icke längre än-en:dag hafva: bestånd. Deras verk skola åldras hastigt, såsom nyckerna åldras; och om de händelsevis komma till efterverlden, skola de inför densamma icke hafva någon annan odödlighet än det löjligas. Det är ett misstag att tro, det just författarens intresse alltid skall förbjuda honom att uppoffra qvaliteten för qvantiteten. Utan tvifvel är i början af banan, när det gäller att göra sig ett namn, qvaliteten oeftergiflig; ett stort rykte vinnes aldrig utan en viss talang. Men, såsom La Bruyere mycket träffande yttrat: det är svårare att genom ett utmärkt arbete skaffa sig ett namn, än att få ett medelmåttigt arbete att gälla genom det namn man redan förvärfvat.. Rätt många författare lefva blott af sin kredit, och det gifves mera än en stor man, hvilken man numera beundrar blott af vana. Reputationen liknar våra lokomotiver, som gå ännu länge, efter det man upphäft ångans Verkan............seeee000000 Efter att hafva visat det 19:de seklets litteratör fördelarne och farorna af hans nya ställning, böra vi broderligen gifva honom våra råd, eller snarare gifva dem åt oss sjelfva. Må man förlåta oss att vi antaga rollen af moralist: vi hoppas göra såsom denne andlige talare, hvilken, af naturen föga from, så ifrigt predikade bättring, att han slutade med att omvända sig sjelf. Det synes oss, att det, som hufvudsakligen hindrar en författares framgång, är det öfverdrifna begäret efter framgång. Medlet att vinna en stor lycka, vore kanske det att mindre eftersträfva en liten. Vi äro alla för mycket litteratörer, vi tänka icke nog på att vara menniskor. Vi borde skrifva mindre och reflektera mer; vi borde genom det inre lifvet stärka hos oss tänkandet, källan till all sann talang. Betraktom författarne i det stora århundradet: hvilken återhållsamhet från att skrifva, hvilken fruktbärande lättja! De testamentera nästan alla blott en liten bok till efterverlden; men bakom denna lilla bok är ett helt lif af tankar och passioner. Det är en ren honungskaka; men huru många blommör af slag alla äro ej använda, för att frambringa densamma! Deras böcker voro ej annat än den bästa delen af deras själ: de genomlefde sina verk förrän de:skrefvo dem. Nu för tiden äro lifvet och skrifterna alltför mycket åtskiljda. En del, flitiga skrifvare, hopar itunga volymer en lärdom, som har intet af dem sjelfva. Andra, som föra. ett muntert och yppigt lif, öppna på vissa timmar sin skriftställare-atelier: våga de då vara uppriktiga, så blifva de vulgära och plumpa, söka de åter att höja sina böcker öfver Big sjelfva, så framtvinga de ur inbillningen ensam de ädla tankar, som deras verkliga lif förnekar dem. Deraf föga uppriktighet och otvungenhet, och följaktligen föga vältålighet i deras språk: det är en röst ur bufvudet, deri bröstet har ingen del. Låtom oss vara sanna ifför oss sjelfva; det är medlet att vara det i andras ögon. Låtom oss vara fasta och öfvertygade; det är medlet att synas det. (Forts.)