Men utan att söka vära anor så längt, låtom oss tillse, hurudan författarnes ställning i Frankrike hittills varit, på det vi måtte bättre förstå hurudan den är, hurudan den bör vara i 19:de seklet. Det moderna Europa har i många. punkter reproducerat den gamla tidens historiska utveckling. . Under medeltidens teokraii är författaren: ännu, liksom i den gamla Orienten. prest. eller åtminstone ;klerk. .Men, såsom. i Grekland, skiljer han -sig nu och då från helgedomen. och uppträder. som trouvåre och jonglör., Kleresiet, behåller dock;för sig den bättre delen, dogmen, moralen, krönikan; det öfverlemnar åt den verldslige sångaren. endast: nog. frivola .poesier: och fråutvistar .honom ofta; företrädesrätten till. dem. Emellan ett presterskap, som beherrskar själarne, ochi en okunnig och krigslysten feodaladel, finnes icke rum för en ansedd och oberoende: klass af lärda. Det är egentligen först samtidigt med boktryckarekonsten, i 15:de och 16:dewsseklen. skriftställarne uppträda såsom en särskild profession. ;Renaissancen fullbordar deras af söndrande från presterskapet; den gör dem till samtida med: hedendomens :störa -män.; Några aflägsna-sig ännu mera från detsammaj genom reformationen. Det var visst lyckligt ör denna uppspirande samhällsklass, attstrax i början kunna framvisa för verlden män så-! dana som Estienne,; Scaliger; Erasmus: och isynnerhet Montaigne. Likväl — om nian undantager några stora namn — kan man säga, att i allmänhet litteratören i 16:de-seklet-beundrar: forntiden, utan att rätt förstå densamma, föraktar sin tidj som han ännu mindre begriper, lefver ensam eller. med sina likär, läser: mycket, skrifver ganska mycket och tänker föga. I början af 17:de seklet närmar sig den franske lärde den stora verlden, som alltmera! hyfsas. Granna sålongeromgifva honom med sina frestelser och humanisera hans pedantism. I öfvermåttet af tacksamhet afsäger han sig någotaf sin sjelfständighet och låter sig åläggas sina värdars: frivola smak. Budeoch Råmus efterträdas af Voiture eller Benserade, och den store Corneille flätar Julies guirlande. Men snart kommer Richelieu, snärt också Ludvig XIV. Se här franska akademien; se här Versailles. Kungliga belöningar och pensioner tillförsäkra litteratörerna ett anspråkslöst välstånd. Hedrade mera än riktade af suveränen, äro de nästan de störa herrars jemnlikar, Kvilka Hittills beskyddat dem. De hafva nu blott en herre, och denne herre är konungen. Ingen förödmjukande tanke förbinder sig nied denna träldomr; en tänkesättets väna, Hvilken vi numera för litet afsej sammanställde då i allmänna opinionen iden om konungen med den om Frankrike: Kos nungen, det är statens. Under detta mäktiga beskydd är litteraturen fri i sin sfer; de alls männa idgerna, menvniskoslägtets odödliga arf,; ikläda sig majestätet af ett vackert och enkelt språk; hvarje sanning Kan skaffa sig dag, blott den afhåller sig från omedelbar tillämpning. Konungen förbehåller sig i allt initiativet. Detta tvång är brutet i 18:de seklet. Frank: rike erbjöd då detstörartade skådespelet af er hel nation, som uppriktigt söker det sanna och det rätta, och i ingen sak erkänner för åvki toritet något annat än förnuftet. Samhället i massa förverkligade Carthesii metodiska tvifi vel. Litteratörerna, upphofsmännen till denna rörelse, styra den, leda den och missleda den stundom. Utan att officielt lägga handen vid rodret, äro de i sjelfva verket herrarne och konungarne. Liksom kyrkan i medeltiden beberrska de själarne; hvad kunna de ännu ön: ska? Gud, sade Galiani i ett arrogari skämt, har fördelat rolerna mellan de visa och de dumma. . I det han gaf de visa förmågan att gifva råd, måste han väl, om han icke ville göra de dumma gagnlösa, gifva dem rättigheten att styra. Förfåttarne skola icke alltid hafva denna fräcka modesti. I 19:de seklet hafva filosofernas principer öfvergått i verkligheten; revolutionen är full bordad, nationen erkänd suverän. Denna dynastiförändring röjer sig, i afseende å skriftställaren, på ett materielt och ovädersägligt sätt. Det är icke mera af en förnäm herre, af en monark, han väntar sitt anseende, sin lycka, det är af publiken, det är af folket. I stället för ett magert pastorat eller en lumpen och osäker pension, erhålla den nya herrens favoriter af dennes vetgirighet stundom en riklig budget.: Hvad man: sagt om snillet, kan man mera sanningsenligt säga om rikedomen: det finnes någon ännu rikare än Montauron och Ludvig XIV; det är alla. Låtom oss betrakta skriftställaren i hans ställning till denna nya makt; låtom oss följa honom till denna månghufvade suveräns hof och skärskåda de fördelar och faror, som här kunna finnas för honom. Den nye farste, som litteratören skall tjena, besitter en egendomlig samling af hvarandra motsägande egenskaper. Sanningen att säga. är just denna blandning hans karakteristiska fel. Han eger alia sanna ideer, alla hederliga tänkesätt, men han har tillika alla villfarelser och alla fel. Lättrörd till ytterlighet, går han, utan att rodna, genom alla motsägelser, och låter sig hänföras af opinionens ebb och flod. Horatius kallade honom redan på sin tid ett vidunder med tusen hufvuden; och sen Horatii tider hafva hufvädena förändrats; men äfven förökats. Emelltertid blir döck det goda vid sluträkningen det förherrskande; se här på hvad sätt. Villfarelserna äro otaliga, medan förnuftet är ett. I denna bop, som kallas publiken, har hvarje individ sina fördomar, sina bizarrerier, sina fel. : Det är häruti han skiljer sig från de andra; genom sitt förnuft närmar han sig dem. Det finnes tusende sätt att afvika från det rätta: det finnes blott ett att vara vis. Det är väl sannt, att man kaa vara det i olika grad, och att de progressiva sanningarne tyckas, såsom Pascal säger, följa på hvarandra från pro till contra. Emellertid motsägade icke, utan komplettera hvarandra; det är en serie al koncentriska horizonter, som upptäcker