tala vid baronen och för honom berätta hvad som tilldragit sig, och bönfalla om hans bemedling för Aberney. Han är allsmäktig, och ett ord af honom är tillräckligt att frikänna professorn, hade doktorn sagt. Då Skuldfrid meddelat honom moster Saras förslag, bevisade han henne att ett dylikt vädjande till guvernören vore alldeles ändamålslöst. Guvernören, såsom emhetsman, måste göra sin pligt; baron Canitz åter, i egenskap af kejsarens synnerliga gunstling, kunde med största lätthet befria Aberney från alla vådliga följder af hans politiska förseelser. Sedan doktorn aflägsnat sig, var Skuldfrids beslut fattadt; och hon afreste till Kronobro dit vi nu äfven återvända. Vid ljudet af Lothards röst, såg Skuldfrid förskräckt upp; fästade ögonen på honom med ett uttryck af fasa, tog sedan några hastiga steg fram, fattade om hans arm och utropade: Ni är således Constantin Canitz Skuldfrids ansigte hade blifvit dödsblekt, hennes läppar skälfde och de stora mörka ögonen stirrade på honom med förtviflan Ja.n S z Med en rörelse af verklig fasa, ryckte Skuldfrid handen från hans arm, och gömmande ansigtet i händerna, mumlade hon: Ö, Jesus Kristus, förbarma dig öfver mig! Skuldfrid, sade Lothard sorgsen. Förskräcker er så mitt namn? Hvad betyder det om jag heter Canitz, för er är och förblir jag alltid den Lothard, som ända till afguderi älskar er. Skuldfrid förblef orörlig. Lothard tillade med innerligt bedjande röst: Tillgif den svaghet, som förmådde mig att förtiga bvem jag var. Ack! jag kände att kunskapen derow skulle göra mig förhatlig, och jag ville blifva älskad. Vänd erricke bort, utan säg att ni förlåter mig, Skuldfrids händer bade långsamt sjunkit ned från hennes ansigte. Lothard sökte fatta en af dem; men vid denna rörelse drog hon