kunde hon icke uthärda i ensamheten, utan sände genast efter Skuldfrid, för att få utgjuta sitt hjerta för henne, och om möjligt leta ut något sätt att kunna rädda dem. Moster Sara hade fått i sitt hufvud att hon och Skuldfrid borde fara efter till Åbo; at den sednare skulle gå upp till generalguvernören och bedja för de bortförda. Skuldfrid var ung och vacker, hon höll af Aberney och var ju nära nog Tages fästmö; detta sednare skulle, enligt Saras förmenande, röra guvernören; och om något borde ega förmågan att uppväcka hans medlidande, så, vore det en förtviflad fästmö. Hela moster Saras hopp om räddning fästade hon vid utgången af Skuldfrids effektfulla bönfallande hos guvernören. Skuldfrid satt blek och tankfullt lyssnande till moster Saras förslag. Instinkten sade henne att det icke vore att bygga på, att hon alldeles icke skulle förmå uträtta något gagneligt dermed. Att något borde göras insåg hon tydligt; men hvad, det kunde icke hennes oerfarenhet upplysa henne om. Under tiden uppvaktade Sara henne med de sorgligaste beskrifningar på deras öde, som ådrogosig ryska regeringens missnöje. De skräckbilder Sara uppdukade för Skuldfrid om knutning och Siberien voro sådana, att håret ville 1esa sig på hufvudet och hjertat skälfde. Midtunder det moster Sara sålunda jagade upp sin egen och Skuldfrids inbillning till den högsta höjd, hördes rullandet af ett åkdon, som körde upp På gården. Kanske de återkommal utropade Skuldfrid och störtade upp. Hon öppnade dörren och ilade ut på förstugubron, men stannade der med de gäckade förhoppningarnes uttryck fsina drag; ty den ankommar d: var We gner. Doktorn gick henne artigt till mötes, sägande att han sökt mamsell Smidt på Ektorp, emedan han fått veta att professor Aberney, såsom politiskt misstänkt, blifvit af ortens myndigheter afförd till Åbo. Då han icke träffade Skuldfrid hemma, hade han uppsökt henne här för att i egenskap af vän gifva det rådet, att hon skulle fara till Kronobre, begärajgatt