Omröstningen i Neapel. (Skildrad af Times korrespondent.) Neapel den 21 Oktober. -I En dag i Neapel! — och en sådan dag har Neapel aldrig sett. Jag sätter mig ned, utmattad af kroppsoch själsrörelser, vid slutet af den 21 Okt. 1860, för att lemna er en kort berättelse om de händelser, som timat omkring mig. Från slafveri till frihet, trån död tll lif — sådan är den förändring jag denna l dag sett Södra Italiens folk undergå. Det Ivar en herrlig morgon, då klockorna tidigt på morgonen började ringa och uppmanade folket, att uppfylla sina första pligter såsom frie män. Jag blandade mig med hopen och gjorde en rund genom några qvarter, för att vmed mina egna ögonm, kunna se hvad som passerade. Demonstrationer, deputationer och flaggor hvimla i mängd; men vi äro så vana vid dem, att ingenting hindrade oss, förrän vi kommo till stora Slottsplatsen, hvilken var nära nog uppfylld med nationalgardister, som stodo ordnade i en fyrkant. Musikkårerna spelte. Det ena kompaniet efter det andra marscherade bort, efter att ha lemnat sina vota, och nya röstande kommo fram, för att kasta in sitt Sin. Låt oss gå litet närmare. En träställning är uppförd omkring bourbonernas statyer — som skonats märkvärdigt nog — ty en triumfbåge skall resas midtemot för att dölja de båda medlemmarne af den hatade dynastien, då Victor Emanuel anländer. Poster äro uppställda vid foten af trappan, som leder upp till kyrkan San Francesco Paolo, för att hindra dem från att gå in, som ej hade en stämplad tillåtelse att rösta; men er korrespondent är, tack vare neapolitanarnes artighet, en privilegierad person, och blef genast insläppt. Der stå trenne urnor. Den till höger innehåller ja-sedlarne,; den till venster nej-sedlarne och den i midten mottager voteringsbesluten. När de omröstande inträda i kyrkan, uppmanas de att göra sitt val, men alla ropa Sil (ja) så högt de förmå och några tillägga: Viva Vittorio Emanuele! Viva Garibaldil De tjenstgörande offiserarne sade oupphörligt: Må hvar och en ritt välja mellan Ja eller Nej! Men hvarje förståndig menniska måste hafva känt att no var en moralisk omöjlighet för massan; att den stora frågan redan var afzjord och att det blott var skenet som skulle :akttagas. Likväl gåfvos några få nej under lagens lopp, — nemligen tvenne af Garibaliis folk, hvilka ansågo Ja vara en förklaring mot ett förenadt Italien, och ett af en person, som beslutat att göra sin protest känd för Europa och hela verlden (ock ett sätt att göra sig ryktbar). Jag såg endast få prester, som inlemnade sina röstsedlar, flera blinda och lytta persoaer, ålderstigna med en djup, beslutsam blick, hvilken talade om deras känslor vid den frihet de nu åtnjöto, och popularin, — icke de fordnaa bourbonernas lazzaroni — hvilka tågade fram med lika mycken värdighet och beslutsamhet som någon nationalgardist och röstade för Victor Emanuel. Kortligen, alla tycktes handla frivilligt och gladt, men jag kan likväl ej betvifla, det flera återhöllos af fruktan för olikhet i åsigter. Men vi ha spillt nog mycken tid i San Fernando, låt oss derföre nu besöka Monte Calvario. Vår väg förer genom Toledogatan, hvars flaggor fördubblats i antal sedan i går och kulörta lampor äro redan upphängda för aftonens illumination. Folkbopar komma till, män och qvinnor, garibaldister och civila, alla blandade tillsammans med hvarandra, med musik och fanor, klappande i händerna och ropande: Viva Garibaldil Viva Vittorio Emanuele ! Hvilken scen af lif och rörelse! Hvem skulle icke i denna stund känna sig vara odödlig? Men här träffa vi vid en portgång ett liktåg. ,Fratelli med sina hvita drägter omgifva båren, och: Dödens lansknektar,, såsom S:t Januariibröderna kallas, sluta tåget. Memento snoriv säger detta skådespel. Hvilket ombyte af vexlande scener under en enda dags lopp på en enda gata! Jag undrade hvem den person var, som sålunda bars bort till sin sista hviloplats midtigenom detta buller och denna rörelse. Hade han under sin lifstid lidit af bourbonernas förföljelser? Troligt nog, ty jag har ännu icke träffat på någon familj, som ej haft sina offer. I fall så var, så måste döden hafva träffat honom med mindre fasa vid utsigten på denna dag, ehuru han icke fick lefva för att se den. Ännu några steg till och vi anlände till Monte Calvarios voteringsplats, hvarest lifligheten är tiofaldt större än i San Fernando. . (Forts. SE HF