ligt nit och vänskap varit Skuldfrid och Annika behjelpliga. Skuldfrid var tacksam, var vänlig emot alla; men talade litet och föreföll fullkomligt lugn, isynnerhet då hon fick sitta inne i sjukrummet; På sjunde dygnet tycktes med ens den vilda yrseln gifva sig. Den sjuka föll ien lugn sömn, ooh då hon efter ett par timmar vaknade derutur, var hon fullkomligt redig. Doktorn hade sagt till att ej någon annan än, Annika eller Skuldfrid borde vara hos henne, på det icke någon sinnesrörelse af öfverraskning eller förskräckelse skulle verka menligt på hennes svaga kraftem: Det var emot skymningen, en vacker Augustiafton. Annika, uttröttad af ansträngning, hade lutat sig i ett hörn af soffan och fallit i en orolig -slummer. Skuldfrid satt på en pall vid modrens säng, med ögonen häftade på den sofvande, . Den sjunkande solen kastade ett par matta strålar in i rummet genom de nedfällda rullgardinerna. Allt, både inom och utom, var tyst och stilla. Skuldfrid hade sammanknäppt händerna och framstammade en ödmjuk bön. Just som hon hviskat ett andäktigt amen, slog modren upp ögonen och fästade dem på dottern. Blicken var redig. Skuldfrids bjerta slog så häftigt af glädje, då hon i de stora svarta ögonen såg ett ömt uttryck, att hennes röst darrade, då hona halft hviskande frågade: is Älskade. mamma, huru är det?; Hon tryckte sina läppar emot mo Irens hand. Har jag varit sjuk ? sade fru Smidt med matt röst. Ja, du har varit mycket, mycket sjuk. Nu stodo Skuldfrids ögon fulla af tårar Huru känner du dig nu? Bra, endast något matt och tung i hufvudet.n Annika vaknade, och sedan Skuldfrid helt lugnt och varsamt förberedt modren på att en läkare blifvit tillkallad, och att han väntade i salen för att öfvertyga sig om hennes tillstånd efter sömnen, gick hon, utan att afvakta modrens tillåtelse, efter doktorn. Fru Smidts ögon halkade med sitt vanliga själ