HU Ccehna BUOSeda salig. Ae sakta ar att bondgubbarne stucko af som flugor i kål. bland alla dessa kammarherrar och kammarjunkare, och när så deras afskedshelsning började, blef det tyst i salen. Med klar och säker stämma uppläste Per Nilsson i Espö det lugnt och värdigt hållna yttrandet om representationsreformen, och det var högst kostligt att se det intryck som denna så oförbehållsamt uttalade önskan åstadkom på de sjelfskrifna. Sedan talet var slut, och landtmarskalken besvarat detsamma i den vanliga bannala stilen, aflägsnade sig bönderna, och det låg liksom en dimma af förlägenhet qvar öfver den lysande församlingen. Det var nationens röst som hade uttalat sig genom den skånske folkrepresentantens mun, och det tycktes nästan som både capita och ättemännen och sjelfva sköldarne funno sig litet generade af detta memento mori. Mången i sin egen tanke både sjelfständig? och flärdfri? baron och riddersman tycktes liksom få en aning om att det ändå kunde hända, att — — — men då uppträdde lyckligtvis en räddare i nöden, och denne räddare var landshöfdingen i Örebro. Han begärde nemligen uppläsning och öfverantvardande åt ståndets protokoll af de tal. som landtmarskalken uppläst å rikssalen samt vid afskedsuppvaktningarne hos deras majestäter. Detta var ungefär detsamma som att säga till de modstulne: Lugnen er, börjar det att se kritiskt ut, så veta vi hvart vi vända oss uti nödens stund! Och uppläsningen af dessa vältalighetsprof lugnade de högvälbornas nerver så mycket att de med någorlunda jemnmod kunde afväkta borgareståndets deputation. Man hade skenbarligen den öfvertygelsen, att den chevalereske hr Schwan skulle vara allt för fin för att kunna komma med något för förnäma öron sårande och obehagligt, och det var derför med ett intagande småleende och vänliga bugningar, som man helsade medlemmarne af rikets tredje stånd. Men, hast du mir gesehen! Hr Schwan hade knappt helsat, förrän han tvärt började sjunga ur samma ton! Redan hade de höga pannorna dragit ihop sig uti hotande rynkor, då hela den skimrande samlingen i salen utbrast uti ett olympiskt löje, när den artige vice talmannen förklarade: Att när ridderskapet och adeln beslutar sig till ett dylikt steg — det vill säga att afstå från sin sjelfskrifvenhet — så skall det alltid finna borgareståndet vid sin sida ! Som sagdt är, ridderskapet och adeln log — och det undrar jag sannerligen ej uppå — ty det ligger en sådan gudomlig naivetå uti detta borgareståndets uttryck, att det kunnat narra äfven den trumpnaste att le — och ingenting var derföre naturligare än att borgar-representanterna med de utmärktaste artigheter följdes ända till dörren af det första ståndets medlemmar, hvilka inom sig tänkte: Vänta fån I, mina vännerl!? Kom så presteståndets deputation, som talade om de båda ståndens inbördes vänskap och förtroende, men icke ett ord om nationens stora lifsfrågor, hvilka naturligtvis icse kunna vara presteståndets. Det hela gaf en åskådlig illustration till Dahlgrens bekanta visa: Hvad det är godt, då bröder kunna sämjas, Liksom stutar hopa tämjas! Draga samma fåra Utan att försvåra Vägen för hvarann! Och det ville aldrig taga slut på de nybakade doktorernas artiga och vänliga bugningar, samt talarens försäkringar om att de båda stånden alltid skola träffas på samma linie — hvilket är det som icke behöfde bevisas. Och nu afgick adelns deputation till de öfriga stånden, och sedan den återkommit, öfverlemnade landtmarskalken sin staf åt äldste refven, i det han förklarade sig hafva varit ön allra ovärdigaste landtmarskalk på jorden, medan deremot hr förste grefven påstod raka motsatsen, m. fl. sådana der artiga sjelfförnekelser och upphöjelser till skyarne, som vid dylika tillfällen alltid förekomma. Således var det slut på ridderskapet och adelns förhandlingar för den gången, och med trenne skallande hurrarop helsade de yngre lagstiftarne sin f. d. talman, då han satte sig i sjuglasvagnen. Men jag öfvergår nu till en liten blick ut: de öfriga ståndens inre? lif på denna märkvärdiga afton. Det företedde visst icke mycket denna afton, men ett genom trägna besök i stånden uppöfvadt öga uppsnappade likväl ett och annat, pikant nog. Den rättframme och frimodige Per Nilsson talade ej med de högvördige om representationsreformen; men han gaf dem en vänlig vink, att verksamheten i församlingarne var deras egentliga bestämmelse. H. H. erkebiskopen förstod piken och hade fyndighet nog att i det extemporerade föredrag, hvari han tackade för böndernas afskedshelsning, inlägga den försäkran, att likasom presteståndet icke här svikit sinz pligter, skulle det icke heller svika dem i församlingarne. Och den rättvisan måste mar göra de högvördige och deras ordförande, at: de på bästa sätt höllo kontenansen. De förbindliga leenden och kraftiga handslag, som vexlades till afsked med odalmännen, kontrasterade ganska mycket mot den stela hållning och den förlägna bugning, med hvilken bondedeputationen af landtmarskalken affärdades. Det låg för mycken svenskmanna öppenhet! i bondeståndets afskedshelsningar, att icke e fläkt af den kyla, som mot riksdagens slut uppstod mellan tredje och fjerde ståndet skulle låta förspörja sig i talet till borgare ståndet. Lyckligtvis möttes dock till sist båd: stånden i den af dem gemensamt lika varm omfattade önskan att en representatior.sreforn må göra ett sut på den onaturliga spännin; mellan olika stånd, som den nuvarande fyr delningen icke kan undgå att oupphörliger framalstra. Under välönskningar för denna frågas lyckliga lösning räckte folkstånder hvarandra handen till afsked, och med fat: föresats att dertill medverka skola de säkerlRANN