är — säger den i sitt sista nummer — att i afseende å detta ämne folkets instinkt är mera sund än statsmännens teori. Det är ett af dessa fall, der ungdomens hjerta är visare än ålderdomens hufvud. Folket i detta land har: fullkomligt rätt — det misstager sig ej i sin känsla och dess omdöme är instinktmässigt sundt — då det visar det varmaste deltagande för denna folkrörelses framgång; England har ett högst lifligt och ovedersägligt intresse uti grundläggandet af ett fritt, mäktigt och förenadt italienskt konungarike. Detta intresse är trefaldigt: vi skola vinna derpå för vår handel; vi skola vinna derpå genom fred och följaktligen besparing, och vi skola vinna i styrka. Vi skola vinna derpå i handeln. Våra kunder skola bli på samma gång friare och rikare. Tjugofyra millioner menniskor skola få större frihet att göra affärer med oss och bättre bli i stånd att betala oss. Vi skola vinna derpå genom fred och derpå följande besparing. De mångahanda bekymmer, som nedtynga vårt utrikes departement genom kronisk oro och ofta förekommande stridigheter i en eller annan del af Europa, är en ganska allvarsam affär, ehuru den ej kan uträknas i pounds, shillings och pence. I allmänhet taladt är skilnaden mellan Europa i fred och Europa i sjudning — mellan en verld med öppna sår och icke bilagda tvistigheter samt en verld med stillade plågor och slutade tvister — en affär på fem eller tio millioner sterling för England. Italiepska frågan har i fyrtio år varit en af de mest gifvande källorna till oro på kontinenten. Endast den österländska frågan har varit en mera varaktig källa till obehag och hotande konflikter så väl som till verklig blodsutgjutelse. Italien skulle, förenadt, fritt och lugnt, nästan mera än någon annan förändring bidraga att inviga ett tidskifte af varaktig fred. De nu så vanliga insurrektionerna skulle ej vidare låta höra af sig. Det skulle högstsannolikt inom kort göra oss i stånd attnedsätta vår inkomstskatt samt vår sockeroch tåetull till hälften. Ändtligen skola vi vinna i styrka. Hvarje ny stat, som kan läggas till antalet af fria konstitutionella monarkier i Europa, är ej blott en ny eröfring för mensklighetens lyckas och framåtskridandets sak, utan äfven en ny källa till makt och trygghet för Storbritannien. Må vi ej glömma, att konflikten eller rivaliteten (hvilketdera vi nu må anse det vara) mellan frihet och despotism ännu ej är slutad. Af gamla verldens fem stora makter äro två af de mäktigaste hårdnackadt despotiska; en är konstitutionel till sin styrelseform, men likväl näppeligen så verkligt fri, som vi skulle önska; den fjerde vacklar mellan frihet och despotism och har nu i många år sjunkit ned i den sednare. Holland, Belgien, Portugal och Sverge äro fria stater, men tyvärr små och svaga. Spanien, till namnet konstitutionelt, medför hvarken styrka eller förtroende för den gemensamma: saken. Hittills har det hvilat på Englands skuldror att vanligen helt och hållet ounderstödt både upprätthålla den stora principen och beskydda dess svagare representanter. Den italienska halföns befrielse och enhet skall förändra förhållandet och återställa jemnvigten mellan de rivaliserande lärorna. Konungen af Sardinien var jemförelsevis en vanmäktig och beroende skyddsling; konungen af Italien skall bli en mäktig bundsförvandt, Vi skola utbyta en monarki af fyra millioner, hvilken det tillkom oss att draga försorg om och råda, mot en monarki af tjugofyra millioner, som kan stå såsom jemlike vid vår sida den dag, då frihetens slutliga seger skall vinnas.