De svenska församlingarne i Amerika. Från Nordamerika ha vi: mottagit följande skrifvelse med begäran om dess publicerande, hvilken önskan vi med nöje efterkomma. Från Svenska evangeliska Intherska församlingarne 1 Norra Amerika till moderkyrkan 1 det gamla fädernesiandeti! Under mera än ett tiotal af år hafva ej obetydliga skaror af Sverges barn lemnat fosterjordens stränder i ändamål att söka sig ett nytt hem i den stora vestern af Norra Amerika. Men fastän verldsbafvet och stora länder nu skilja oss från vår fosterjord, hafva vi dock icke upphört att anse oss såsom barn af det kära Svarge. Vårt språk är ännu och skall länge blifva det svenska, våra enkla svenska seder och bruk äro oss nu dubbelt kära, och allt hvad som följt oss frånedet älskade fäderneslandet outsägligen dyrbart. Vi äro ännu af själ och hjerta svenskar och vilja förblifva det. Vi hoppas derföre att i vårt älskade fädernesland blifva hörda, då vi nu vilja framlägga för detsamma vår belägenhet och våra önskningar. Den allra största delen af svenskarne hålla sig fasta vid den kyrka, inom hvilkens sköte de äro födda och under hvilkens vård de äro uppfödde, och de hafva här lärt att vida högre än förut älska och värdera den. Vårt sträfvande har alltjemt gått ut på att tillförsäkra oss och våra efterkommande åtnjutandet åf evangelii rena lära, som vår svenska kyrka så väl som den sanna lutherska kyrkan i all: -mänhet eger i sin bekännelse, dyrt förvärfvad och eldbepröfvad. Till följd deraf hafva vi icke allenasi hållit oss tillsammans, utan äfven flera år arbetat på grundläggandet af ett läroverk, der lärare för våra svenska församlingar i Amerika kunde beredas, hvilka kunde både bibehålla och söka utvidga vår kyrkas arbetsfält härstädes, sarat gifva andig vård åt Sverges -barn i detta land. Den bedröfliga förfarenhete : af våra för öfver tvenne århundraden sedan hitflyttade landsmän har på det kraftigaste förvissat oss om nödvändigheten af sådan vård, om dei i framtiden icke skall gå så med oss som med våra föregångare. Vi känna det ansvar, som hvilar på oss i detta hänseende; men kan moderlandet vara utan skuld om sådant skulle inträffa? Vi hafva gjort begynnelsen med inrättandet af ett skandinaviskt professorat, hvilket i tvenne år varit förenadt med Illinois stats universitet i staden Springfield; men vi bafva funnit oss diödsakade att förflytta vår läroanstalt från Hämnde inrättning och begynna en egen i Chicago. Orsakerna till denna förändring hafva varit många, men den egentliga är, att vi ej kunde vara förvissade om våra blifvande församlingslärares uppfostran i vår lutherska bekännelse. Vi kunna ej redogöra för denna vigtiga fråga, men det vilja vi på samvete och inför Gud betyga, att det steg vi tagit skett af innerlig kärlek till den lutherska församlingens rena Jära och af uppriktig angelägenhet att behålla den åt kommande slägter. Emellertid stå vi nu bär med den ringa begynnelsen till ett professorat, då vi behöfde åtminstone tre profess rer. Skola vi stanna här, för att så småningom se vår sak gå under genom att lemnas cnsamma och utan bjelp i våra bekymmer? Vi betyga, att våra församlingar redan gjo t och ännu göra allt hvad de förmå, ja, nästan öfver förmågan. Då man å ena sidan besinnar, huru lång tid