Hufvudsaken blir i alla fall huruvida ungrarne skola hålla ögonen öppna eller om de komma att falla i alldeles samma snara, i hvilken de vid 1848 års början till sitt eget förderf gingo. Då stodo sakerna alldeles så som nu. Äfven då åsåg Europa, i sin förskräckelse för Marsrevolutionen, med lugn huru Österrike rasade i Italien. Äfven då gjorde man på slottet i Wien ungrarne alla de medgifvanden, som de fordrade, och den ungerska riksdagen, bländad häraf, dref det lojala vanvettet och det politiska sjelfmordet ända derhän, att den firade Österrikes seger i Italien såsom en glad händelse. Ungrarne ha fått svärt plikta för denna synd; allrasvårast de patrio ter, som gjort sig förtjenta af österrikiska husets tack. Under det de patrioter, som verkligen ledde ungerska revolutionen, lyckligen undkommo till Turkiet, blefvo just de patriöter, hvilka 1848 med glädje helsat Österrikes segrar öfver Italien, på den blodiga 6 Oktober 1849 afrättade med snaror och kulor. — Och nu kunna väl män af samma slag i första ögonblicket under ett fröjdefuilt känslosvall jubla öfver Ungerns återställda rättigheter; men de skola icke — derom äro vi fullt och fast öfvertygade — bevilja konungen en enda groschen eller en enda man till förmån för kejsarriket. De underrättelser, som från Ungern komma oss tillhanda, kunna lätt ge anledning till ett missförstånd. Det råder nu der i sjelfva verket en glad sinnesstämning, men denna är af en belt. annan natur än den man vant sig vid i länder, som kunna lyckliggöras genom diplomer. I Österrike kan väl en dunkel känsla ega rum, att kejsaren förlänat en nådegåfva; i Ungern råder väl en glädje, men icke öfver Österrikes nåd, utan öfver Ungerns seger. Ungern har i elfva år burit absolutismens fjättrar, men likväl icke blifvit nedböjuit. Det ha: yrkat på sin rätt och sin författning, hvilka det icke för ett ögonblick uppgifvit. Österrike bar förqväft Ungerns rätt ända derhän, att landet komrhit nära en inre upplösning, och man har intill sista stunden trampat under fötterna hvarje anspråk på denna rätt. Och nu bar Österrike, långtifrån att förläna en nådegåtva, icke ens återställt den fulla verkliga rätt, som Ungern tillkommer. I Ungern råder visserligen nu en glad sinnesstämning, men det är icke tacksamhetens glädje, utan segerns glädje. Jublet gäller icke kejsarens ädelmod, utan hans nederlag. Men detta nederlag, som nu förbjelper Ungern till en betydande del af dess rätt, bereddes Österrike på Magentas och Solferinos slagfält, och det fordras så förmörkade och förvillade begrepp, som man blott finner inom Wiens tongifvande kretsar, för att kunna tro, att ungrarne låga af tacksamhet för Österrike, och vilja sätta detta i stånd att återvinna sin fordna makt, för att kunna ålägga den fordna träldomen. Ungrarna skola väl ej tillbakavisa hvad som nu medgifves dem af deras gamla rätt, men de skola ej finna sig tillfredsställda med författningsenliga institutioner,, utan endast med den verkliga författningen. Denna författning gifver ungerska riksdagen rätt till skattebevillning; endast med riksdagens samtycke kan konungen utskrifva en ungersk här; endast med riksdagens samtycke kan konungen af Ungern föra ett krig. Detta allt utgör grundlagliga rättigheter, hvilka nu genom diplomet, fråntagas Ungern. Ungrarne skola derföre på ett fullkomligt lojalt och grundlagsenligt sätt inlögga sin protest emot dylika kränkningar af författningen. De skola med stöd af sin grundlag ej kröna konungen förr än hamn besvurit Ungerns författning sådan som denna är. De skola icke — och detta är för oss hufvudsaken — spela den lojala narr-roll, hvaruppå man i Wien räknar. De skola vakta sig för att begagna den ätervunna delen af deras rätt till förstörandet af deras hela rätt, och framförallt skola de ej vara sådana dårar, att de rädda huset Habsburg ur nöden, för att, så snart detta återvunnit sin styrka, på nytt få under dess regemente upplefva lidandets dagar.