SKULD OCH OSKULD. ) BERÄTTELSE Ar MARIE SOPHIE SCHWARTZ. Den flickan var verkligen egnad att bringa Lothard litet i förlägenhet. Han nade, af grannlagenhet och för att ej sätta henne i bryderi, icke med ett ord velat antyda att ban såg henne; och nu talade hon om hans sång alldeles som om hon hört den i ett sällskap. Han svarade likväl genast: Ja, det var en af de många gondoliersångerna jag hörde i Venedig. : Sjung den än en gång, så får jag höra orden. De, liks,m sången, äro italienska. Ah! Ni menar kanske att jag icke skulle förstå dem? Skuldfrid skrattade; ni har orätt, jag har läst itahenska. Ni? Och af hvem? Lothar betraktade henne med förvåning. Af min goda vän, farbror Aberney., Han I Lothards drag förändrades ögonblickligen och han sade kallt: Säkert sjunger professorn långt bättre än jag, och derföre tillåter ni att jag icke uppfyller er önskan., Skuldfrid såg på honom. Nu är ni åter förändrad. Lothard for med handen öfver pannan. z skulle önska att ni icke märkte huru ma vissa saker förefalla mig. det min begäran att ni skulle sjunga, sou föreföll plågsam? I sådant fall skola vi Icke mera tala derom. Jag är så van attuttala alt hvad jag önskar, att ni icke får fästa er.dervid. Er sång var så underbart vac2å ) Se A. B. nr 237—242, 244-246 och 248—257