På förmiddagen kom grefve dEstaing i största bastighet ridande till Luciennes, upptänd af en ursinnig vrede mot hertigen af Orleans, förtviflad öfver att icke bättre hafva kunnat beskydda det fruntimmer, som blifvit anförtrodt åt bans ridderliga vård, orolig örver hennes öde och intagen af en ytterlig blygsel öfver att sålunda hafva låtit sig Of verlistas. Att utmana hertigen och döda bo-. nom, var det minsta hvartill han var firdig — men skulle väl detta reparera den försummelse, hvartill han gjurt stg skyldig? Då grefvinnan först en stund hade låtit honom fortvara i sin förtviftan, meddelade hon nonom slutligen på hvad sätt mrs Robinson, genom sin otroligt höga grad af sinnesnärvarö, hade räddat sig ur hertigens bänder; och då han sjelf ändtligen fick se henne och emottaga hennes förlåtelse för sin ofrivilliga försummelse, blef grefven nästan utom sig af glädje och ingick villigt på de båda damernas dsigt att en duell med hertigen blott skulle kunna skada mrs Robinson — ty att han derigenom skulle utsätta sig sjelf för Bastiljen var icke en betänklighet som kunde hafva någon inverkan på den oförskräckte amiralen, hvilken med lugn hade så mången gång mött fara och död. Medan de ännu sutto vid frukosten, der hertigen af Orleans var deras bästa anrättning, rullade en liten elegant, engelsk Phaeton med ett par vackra fullblodshästar för, istarkt tra! in på slottsgården och böll nedanför porten. Jemte detta ekipage följde en myskdoftande biljett till mrs Robinson från hertigen, som troligen af sin hewkomne kusk fått veta hvarest hon befann sig. Med en djerfhet, som om ntet hade förefallit, skref ban en smickrande morgonhbelsning och bad henne emottaga medföljande Phaeton och hans båda snabbast hästar, på det att hon, efter egen smak och I