AC TEVOIULIONaTG 101616 SON TU aTITIGRS pr gripit omkring sig i Kyrkostaten och somji( funnit två så mäktiga bundsförvandter utij! Vietor Emanuel ock Garibaldi. Härom yttrar !! Times i sitt senäste nummer följande: Franske kejsarens politik i romerska frå: gan har antagit en så ytterligt inveckladkarakter, att den på intet sätt kan beräknas efter vanliga grunder. Kejsaren har i afseende på påfven icke en politik, utan tre — en nemligen för Romagna, en annan för Rom:och dess omgifningar; en tredje för återstoden af det påfliga området. I fråga om legationerna är kejsaren en sträng förordare af noninterventionsprincipen; i Rom och döss närmaste provinser intervenerar han på det strängaste och mest praktiska sätt; i Umbrien och Mar-; kerna intervenerar han väl ej sjelf; men tilllåter dock em fransk general att disciplinera påfvens rekryter. Ytterligare: ger han genom: sina tidningsskrifvare en liten lexa: åt sin; bundsförvandt konungen af Sardinien ochafråder denne att draga svärdet emot general Lamoriciere. I hvilketdera af dessa handlingssätt är han nu uppriktig? Hans politik är icke blott tvetydig; utan rentaf sjelfmotsä-1. gande. Han kan ej ta ett enda steg i af-i. seende på någon del af de påfliga besittnin-1garne, som ej innebure en förebråelse emot bans politik i någon annan del af ländet: Skulle: han intervenera för att understödja Lamoriciere, så utgjorde ett dylikt steg en! inkonseqvens, jemförd med hans förra overksamhet i afseende på Romagna. Skulle han åter lemna Lamoriciere åt sitt öde, så rimmade detta sig ej rätt väl med ockupationen af Rom. Det är verkligen hög tid att franska regeringen antager en bestämd: politik i denna fråga och att Europa befrias från de tvifvel och den oro, som framkallats af det nuvarande förhållandet. Under tiden ega vi ingenting annat till vår ledning än sentenser i Constitutionnels spalter, sådana som, dessa: Det skulle smärta oss att.se Piemont utföra ett anfall, som dbestridligen komme att sätta dennä stat i strid med kejsarens politik. Frankrike kan i sin egenskap af påfvens beskyddare ej annat än ogilla att-cett väpnadt bistånd gifves åt uppresningen i dennes pro: vinser: Vi hoppas att Piemont icke skall brista i den aktning för internationella rättigheter, som ensam kan bibehålla alliansen med oss. Vi boppas äfven, att konungen skall undvika ett politiskt fel, som skulle vara en olycka för Italien. Så talar oraklet; men säkert har väl aldrig något orakel talat på en gång så skenbart tydligt och verkligt förvillande. Konungen af Piemont måste begripa, att fransmännens kejsare icke lärer vilja söka tvist med honom, i fråga om att understödja en uppresning i en grannes provinser, äfven: om denne granne befunnes vara sjelfva påfven, enär besittningstagandet af Romagna lemnar ett ojäfak: tigt bevis för motsatsen. Lika litet kan väl någon, efter de tvenne sista årens tilldragelser, vilja på fullt allvar påstå, att Frankrike är påfvens beskyddare i den mening, att det skulle innebära en förolämpning emoFrankrikespolitik, om Sardinien bistode den helige faderns upproriska undersåtare. Utgjorde ej tillåtelsen att besätta Emilien med piemontesiska trupper en del af-det vederlag, som Frankrike gifvit Sardinien för provinserna Savoyen och Nizza? Och om nu detta rimmade sig med påfvens skyddande, hvarföre skulle icke en annan? likartad uppgörelse kunna ega rum på samma sätt? Men det ges ännu ett ytterligare skäl, som gör, att vi ej kunna fästa synnerligt afseende på dessa varningar från Constitutionnels sida. Har Frankrike verkligen fullt allvar med saken, så behöfver dess regering blott för den sardinska gifva tillkänna, att den ej vill medgifva någon int-rvention i påfvens angelägenhete: från Piemonts sida, och ingen intervention skall då komma att ega rum. Vi ha alla läst om huru dena fromme Carl V härjade och plundrade Rom med en grymhet, okänd för sjelfva Alarik, under det han på samma gång i sitt enskilda kapell lät hålla böner för påfvens säkerhet... Detta påfund narrade ingen menniska; och det skulle mycket förvåna oss, i fall Constitutionnel hade mera lycka med sina varningar. Det råkar nu förhålla sig så, att hvar och en af-de ii påfvens stater krigförande parterna står i det fullkomligaste beroende af fransmännens kejsare. Lamoriciere Jär hans undersåte, och han måste derföre nedlägga sitt befäl, i fall han får befallning att så göra; och konungen af Sardinien är i sin närvarande ställning tilläfventyrs ännu mera beroende af sin mäktige bundsförvandts vilja. Det blir i sanning svårt att få Europa att tro, det ett krig emellan två personer, af hvilka hvar och en för sig står i beroende af en tredje, kan ega rum utan denne tredje persons samtycke. Dramats upplösning kar emellertid ej länge uppskjutas. Det är omöjligt för den påfliga skattkammaren, som af de öfver hela verlden från de trogna uppsamlade bidragen har ett ganska svagt understöd, att länge kunna bålla sina friskaror i overksamhet. Dessa herrar göra ingalunda krig för en id. Om ingenting kan fås genom att plundra påfvens fiender, så skola de ofelbart börja plundra hans undersåtare.. De komma då att stå ensamma i det förenade Italien, afskydda af dem, bland: hvilka de lefva, och hotade af den revolutionära hänförelsen öfver hela halfön. Deras öde kan betraktas såsom afgjordt, om icke fransmännens kejsare intervenerar för att rädda dem, och i trots af Constitutionnels föreläsningar, hoppas vi att ej få se den trefärgade fanan fläckad af blod, spildt i ett fälttåg utan ära, der den skulle bäras vid sidan af bandret i en armå, som hvarje civiliserad regering måste med afsky betrakta. mm Adeln och presteståndet hade plena i går afton. Det förra ståndet behandlade endast ärenden af jemförelsevis underordnad betydelse. Presteståndet deremot fortsatte behandlingen af kommunalfrägan och medhann till och med 59:de paragrafen i lagförslaget. om St a TR sa LL ndoet oo Utskottets frön.