ett språng öfver pallisaderna, nedstöter 7en soldat så att denne måste föras till sjukhuset, der han kort derefter: aflider, hoppar derefter öfver barrieren och störtar, vrålande af raseri, midt ibland åskådarne, hvilkas antal skall ha uppgåt till inemot 6000. Förskräckelsen är allmän; alla söka fly, man skriker och trampar ned hvarandra i trängseln, Soldater med sablar och bajonetter och Cuchares med värjan i hand förfölja det stolta djuret, hvilket endast söker undkomma, och ej skadar någon. Några åskådare skjuta med pistoler på tjuren, raen träffa tyvärr ej honom, utan medåskådare. Då störtar Cuchares nt rakt på tjuren och sträcker honom död för sina ötter. — Afrikanska myror. Den tyske geografen d:r H. Barth led under sina resor i Afrika på flera ställen stora olägenheter af myrorna. I Massena angrepo de svarta myrorna hans boning med en sådan dumdristighet, att det skulle förefalit löjligt, om icke hela hans existens hade berott på utgången. I ett oafbrutet, tätt och tumsbredt tåg trängde de en morgon plötsligt öfver gårdsmuren in i rummet, som tjenade honom både till sal och sofkammare, och marscherade rakt på hans förrådskammare. Derpå kastade: de sig öfver hans bädd, som olyckligtvis låg i deras väg, med en sådan obarmhertighet, att ban snart såg sig nödsakad att gripa till flykten, och nu började en hårdnackad kamp, som rasade i två tim mar, med eld och svärd, innan det lyckades Barth att behålla valplatsen. Hvarje gång Barth och hans följeslagare hade bränt er hufvudkår, som ryckte fram, kastade friska legioner sig i elden, men dc sprängda småhoparne gåfvo dem mest att beställa Det var tydligt, att myrorna voro ditlockade af ett förråd af hjortar som Barth ett par dagar förut hade köpt. Fastän myrorna på sin väg ödelägga och bortsläpa all ohyra, ja sjelfva råttorna, bortsläpa dc Å andra sidan -en sådan mängd säd, att infödingarne plundra deras bon för att sätta sig i besittning a deras rika förråd. — Jemte de stora, svarta myrorn: finnes der äfven en mindre, röd art, hvars litenhet gör demi så mycket farligare, som den tillåte demvattobemärkt lista sig in i kläderna. Detroad ofta Barth att vara vittne till de regelmässiga ba taljerna mellan den lilla röda myran och den store hvita; i allmänhet dröjde det icke länge, innan d: röda--voro herrar öfver valplatsen, och det var löj ligt att -se dessas små djur lätt och behändigt släp: sina mycket tyngre fiender ned i sina hålor, likt annan proviant. Den hvita myran är neml. fullkomligt-maktlös, när hon lemnar sina fasta, underjordiska gångar, och araberna kal!a henne derföre betecknande nog jordens -barn eller sjordmask. — Slellianska armöns uniformer, Man ka: ej se någonting mera brokigt. Endast ingeniörern: och artilleriet äro ordentligt uniformerade, lika dt piemontesiska kårerna. Linien har röd blus, röc mössa och byxor af oblekt tyg. Alpjägarne ha röc blus och kalabreserhatt med svart plym. ABtnajs: garne hafva kaffebrun blus, röd kepi och hvita byxor sFribetens söners ha blå tröjor och byxor samt rö. Suliotmössa med hvita kanter. Kavalleriet har röc blus .med blå uppslag, röd och grön kepi med silf: verbroderi vwamt vida turkiska byxor. Alla bataljo ner bafza ypperliga musikkårer. i — Hvarje fransman betraktar den italiensk2 frågan ur sin särskilda synpunkt. Så har professor: i danskonsten Markowski på sin repertoire upptagit Savoyens införlifvande med Frankrike medelst ett i anledning deraf komponeradt nytt komiskt pas: Mur meldjurens uppvaknande. Det är en härmning at de små skorstensfejarnes dans, hvilken de så ofta utföra på gatorna till lirans toner, men professorns komposition är: naturligtvis lämpad för en bildad publiks anspråk, och han dansar den med en demoiselle Lucile; det är naturligtvis mycket behagligare att sc en ung flicka vexelvis lyfta benen i vädret än en svart sotargosse göra denna rörelse. — En tvistig rättsfråga. Hos domstolarne i Wien hvilar för närvarande en process, som ådrager sig stor uppmärksamhet. En man assurerade sitt lit för den betydliga samman af 60;000 gulden, och d han icke var i besittning af kontanter, erbjöd han lifförsäkringssällskapets agent en tre månaders vexel i betalning, hvarpådenne också gick in. Den för säkrade befann sig då i bästa välmåga, men kort derpå blef Han sjuk och dog efter några yeckors för lopp, ibnan vexeln var förfallen. Arfvingarne fordra nu den försäkrade summans utbetalande, i det de förklara sig vilja betala vexeln, när den på förfallodagen presenteras dem. Lifförsäkringssällskapet vägrar emellertid under påstående, att dess risk endast löper från den dag, då det mottager sin premie, i detta falP-älltså vid vexelns infriande, medan arfvingarne påstå; att vexelns öfverlemnande redan utgjorde betalningen, icke blott en förpligtelse tillsvidare. Parterna hafva vändt sig till de förnämsta advokater i Wien, och alla motse med stor spänning utgången, ingen dock i högrefgrad än arfvingarne.