na fötterna, de fladdrande soscillos, den skotska chiripan, den trasiga punchon, hvilken öfverhöljer allt detta, och den vid ena örat sittande hatten, som hålles qvar på hufvudet medelst barbijon. Montevideo blir nu en skådeplats för ovana, groteska, stundom förfärliga uppträden. Ofta göras samhällets högsta klasser vanmäktiga till bandling; Artigas är hvad sedermera Rosas blir, men med mindre grymhet och mera mod. : Huru olycksbringande Artigas diktatur än blef, så hade den dock sina lysande och nationella sidor. Dessa sidor voro Montevideos krig mot Buenos Ayres, som oupphörligt blef slaget af Artigas, och hvars inflytande han helt och hållet undanröjde, samt hans hårdnackade motstånd mot den portugisiska armå, som 1815 inföll i landet. Förevändningen till denna invasion var Artigas oordnade administration och nödvändigheten att rädda grannfolken från dylika oordningar, hvilka det smittande exemplet kunde öfverflytta till dem. Dessa oordningar hade, till och med inom landet, fördubblat oppositionen af civilisationspartiet. De högre klasserna isynnerhet längtade ifrigt efter en seger, hvilken satte det portugisiska väldet i stället för detta nationella välde, som förde med sig sjelfsvåld och den råa styrkans brutala tyranni. Trots dennatysta konspiration inom landet, trots anfallefi af portenos och portugiser, gjorde emellertid Artigas motstånd i fyra år samt levererade fienden tre ordnade bataljer, och slutligen besegrad eller, rättare sagdt, bit för bit krossad, drog han sig tillbaka till Entre Rivos, det vill säga på andra sidan om Uruguay. Ehuru Artigas här var flykting, representerade han dock, om också ej genom sin styrka, likväl med sitt namn,