ket. Att på förbrukningen af en vara lägg en skatt, stundom högre än varans eget värde är och: förblifver orätt, och alla försök at bilda: en öfvertygelse om åtgärdens rättmätig het blott för det den vidtagits af de lagstift ningsberättigade skola stranda mot den enkl: medfödda rättskänslan. Har man icke sekel. gammal erfarenhet deraf, att det äåldrig lyckats i allmänna omdömet stämp!a lurendrejer såsom moraliskt vanhederligt, åtminstone ej så länge tullsatserna voro onaturligt höga. mån som dessa nedsättas till skäliga belopt börjar man anse det lumpet att söka beröfva staten dess inkomst, på samma gång lockelsen dertill förminskas. På samma sätt skall man aldrig kunna bereda den åsigt insteg, att undansnillandet af konsumtionsskatten å cigarrer vore vanhederligt; tvärtom skulle en hvar räkna sig till heder för fintlighet och spekulationsförmåga när sådant lyckades. Otaliga utvägar dertill skulle alltså upptänkas; när den ena blifvit stängd, hade man genast till hands en annan; det blefve en oupphörlig strid mellan den orättvisa lagens öfverträdare och dess upprätthållare, i förening med dels det mest förhatliga spionerioch anklägelsesystem för bötesandelens skull; dels ett lika förderfligt mut-ystem, der vederbörande åklagare vore tillgängliga derför, hvilket väl icke så sällan blefve händelsen. Hvad skäll man säga om klokheten och förutseendet hos dem, som vilja stifta lagar, hvilka ofelbart måste medföra dylika följder? Af en tidning hafva vi sett uppgifvas, det ett af skälen till förslaget skall vara, att utskottet ansett ergarrökning skadlig för helsan och derföre velat inskränka densamma. Frågan härom är likväl ännu oafgjord af vetenskapsmännen; som i detta ämne äro långt ifrån ense; det rätta härvid som i allt annat är väl, att öfvermått är skadligt för alla, men gränsen,der detsamma vidtager, olika hos hvarje individ. Men äfven om utskottets åsigt vore absolut riktig, så har det just genom sitt förslag handlat allra befängdast, ty skadligheten för helsan skulle på ett betänkligt sätt ökas genom konsumtionsskatten. För att i möjligaste mån minska den sednare, skulle naturligtvis en täflan uppstå att göra cigarrerna allt större och större — ty det är ju icke föreslaget någon bestämning huru stor hvarje cigarr högst får vara? — rökaren komme alltså att taga allt större doser i fall han, såsom med cigarrer af hittills bruklig storlek mest är vanligt, rökte ut cigarren med ens, eller om en cigarr fördelades i flere rökningar, så blefve de sednare för helsan mer skadliga, när den finare aromen i tobaken vore bortbränd och förnämligast blott de skarpare ämnena återstode. Beträffande till sist möjligheten af lagens genomförande kan man väl ännu ej, i saknad af närmare kännedom om förslagets detaljer, yttra sig bestämdt; men mörkt ser det ut. Det gör an med en kortlek, som är sig temligen ik öfver allt, att innesluta den i ett konvolut, utan hvars förstörande varan ej kan begagnas; men huru det skall låta sig göra med cigarrer, som räkna hundratals olika sorter, är svårare att inse: här vill köparen probera innan han bestämmer sitt val, och att härför köpa 5 cigarrer totde ej mången gå in på. Då får han låta bli, torde skatteförslagets förfäktare invända. Visserligen, komme blott ej den hos både köpare och säljare oafvisliga föreställningen emellan, att köpandet af ett profexemplar icke kan vara orätt, utan att om någonting dervid är olagligt, så är det sjelfva förbudet. I ekonomiskt hänseende skulle konsumtionsskatt på cigarrer verka i ännu en annan riktning, alldeles stridande mot sunda ekonomiska principer som så långt görligt är bjuda aretets fördelning. Konsumtionsskatten å ciarrer skall deremot föranleda till en vidt utredd hemtillverkning af cigarrer, underlättad af den ytterliga enkelheten i de apparater som dertillerfordras. Hittills har sådant icke lönat sig, emedan tiden kunnat fördelaktigare användas; men en premie af 2 öre för hvarje cigarr skall göra hemslöjden lönande — och beröfva staten den påräknade inkomsten samt öfverändakasta en industrigren, af hvars idkare väl en och annan skulle komma att på ett eller annat sätt falla samhället till last. — Nya Werjöbladet yttrar i sanma fråga: Sammansatta bevillnings-, lagoch ekonomiutskottet har i ett memorial till rikets stänler inkommit med det absurda förslaget att velägga cigarrer och cigarretter, som till salu nållas, med en särskild bevillningsafgift af 2 öre för hvardera. Förslaget innehåller vidare tt ej färre än 5 cigarrer få på en gång köpas, emedan — såsom det högvisa utskottet velt naivt uttrycker sig — den, som ej har itväg att köpa 5 cigarrer på en gång, bör helt visst kunna undvara njutningen af cigarrökning. Bevillningsafgiften skall enligt utskotets mening utgågenom pappersstämplar, som anbringas å lådorna (innosväållande 500, 250, 100, 50 och 25 st. cigarrer) eller å konvoluterna (med 5 st. i hvarje). Snus, tuggoch röktobak äro ej inbegripna i beskattningen. Efter genomläsningen af detta klassiska memorial kan man ej gerna afhålla sig från sorgliga betraktelser öfver den statsmannavishet, som emellanit uppenbarar sig i lagstiftningsförslagen. Redan den omständigheten, att cigarrer äro så olika till qvalitet och priser att, då de sämre betalas med allenast 2 öre stycket, finare cigarrer betinga ett pris af 17 till och med 25 öre, bade bort fästa det sammansatta utskottets uppmärksamhet på orimligheten att med lika bevillning beskatta finare och gröfre vara. I förra fallet eller vid handel af de bättre och bästa sorterna gör köparen sannolikt föga afseeude på ett par öres förhöjning i priset; men vid handel af den billigare varan är en fördubbling af priset föga förnuftig. Och förbudet sedan att i cgarrbutikerna afyttra varan i mindre qvantiteter än 5 stycken! Vi taga för afgjordt att riksstånden temligen enhälligt låta det mindre välbetänkta förslaget gå upp — i rök. En resa med Garibaldi.