HI STOCKHOLM den 38 Jul. ) Om någonting bevisar svagheten hos detta söndersplittrade Tyskland, som dock, trots sin ; sönderdelning, inre ofrihet och deraf följande vanmakt, tänker på yttre eröfringar irnan det på allvar tager sig för att erötra sig sjelf och göra sig till en nation — om någonting erin-! rar om dessa omständigheter, så är det isynnerhet det sätt, hvarpå den tyska pressen gjort i. allarm öfver fransmannen Abouts nyaste broschyr La Prusse en 1860,. En stark nation : skulle icke låta förskräcka sig så af en poli-1 tisk pamflett; bade man något grundligt allvar med tysk enbet och folkfribet, så skulle man icke låta skrämma sig af spöken på ljusa dagen eller framförallt annat vara ängslig öfver att Tyskland icke skulle kunna vinna eller bibehålla herraväldet öfver delar af angränsande nationaliteter. Abouts bok går, som bekant, ut på att lugna tyskarne; men den harl åstadkommit motsatsen. V anse oss böra meddela några kortare utdrag ur denna skrift, som vittnar derom, att författaren temligen nära tagit kännedom om Tysklands förhållanden och som har sin största märklighet genom det buller den gjort i Tyskland. Författaren yttrar i afseende på de tyska farhågorna för Rhengränsen: Alltsedan Napoleon III uppsteg på thronen och isynnerhet efter annexationen af Savoyen ha tyska författare, måbända äfven tyska furstar, temligen högljudt uttalat ett obefogadt misstroende till Frankrikes politik. De vilja nödvändigt ha det derhän, att vi skulle ha. någon afsigtmatt införlifva Rhenprovinserna med Frankrike och inkräkta på tysk mark. Denna ogrundade farhåga uttryckes med så mycket larm och upprepas med så stor ihärdighet, att det kunde ingifva oss onda tankar, om vi vore mindre rättvisa. Det är säkert, att om någon på gatan går till den frommaste och saktmodigaste man och säger till honom: Herre, ni ämnar ge mig ett slag i ansigtet; det lönar ej mödan för er att neka; jag vet mycket väl att ni tänker slå till; vär ej på motsatsen; jag tror ej, på er ed; nitänker verkligen slå mig i ansigtet, men jag är starkare än ni och fruktar er ingalund.; jag skulle då krossa. er som en fluga, och jag trotsar er att våga ge mig ett slag iansigtet.; så skulle den -frommaste och saktmodigaste man till slut finna allt skäl i verlden att göra hvad man påstår honom ämna, och slaget skulle af sig sjelf falla på den utmananes kinds E På ett annat ställe yttrar författaren: Vi ha med glädje inhemtat, att den tyska enheten funnit sin medelpunkt, och ingenting kunde vara angenämare än att se denna nation gruppera sig kring ett fast sinne och ett redligt-hjerta. -Om ingenting hindrar denna fredliga revolution att fortskrida, böra vi hoppas, att furstarne sjelfva, meddragna i sina folks rörelse, skola underkastacsig Preussens skyddande makt, samt att hela Tyskländ skall bli förenadt, utan att en enda droppe blod utgjutes. Diplomatien skall ej resa något hinder mot denna internationella reform. Ett österrikiskt Tyskland, som i en handförenade mer än 70,000,000 menniskor, skulle hota Europas jemnvigt och göra makterna oroliga; men ett preussiskt Tyskland med 32,000,000 medborgare skulle ej upp skrämma någon. Ex Men pPrinseh af Preussen skulle begå ett farligt misstag, om han trodde, att den nationella rörelsen är tillräckligt stark att ej behöfva bistånd. Huru stark den kraft än är, som drager massan. af tyskarna till den preussiska: monarkien, så skola alla betänksamma sinnen. sätta sig emot strömmen och hejda den, om hofvet i Berlin ej, går dem till mötes. . Det demokratiska Tyskland är tillräckligt klokt och patriotiskt, för att vilja förena sig. omkring en konung, men det fordrar bestämda garantier, hvilka den preussiska konstitutionen för närvarande ej erbjuder. FiFramför allt är det nödvändigt, att hofvet 1 Preussen: gör sitt val mellan de. två grundsatser, som söndra Europa. Gudomlig rätt och folkets rätt stå ansigte mot ansigte mot hvarandra. Medan ett visst antal furstar hårdnackadt hänga fast vid en falsk legitimitet, grundläggas sannt legitima välden på den allmänna rösträttens demokratiska basis. Konungen af Neapel påstår, att hans folk tillhör honom, och nationen ger ett väpnad: nej till svar på denna förmenta rätt. Kejsaren; af Frankrike och konungen af Sardinien förklarade enligt modern filosofi, att et folk endast:tillhör sig sjelf, och två stora na tioner välja dem till sina chefer med en nästan enhällig omröstning. Förfäktar prinse: af Preussen med konungen af Neapel der udomliga, rätten, eller med konungen al Sårdinien och kejsaren i Frankrike folkets rättigheter? Han må:te välja. Saken är så, mycket nödvändigare, som konungen af Preussen valde, och valde ganska illa år 1849. En nationalförsamling, utgången ur allmän rösträtt, erbjöd honom i hans slott en legitim krona, Huru gjorde han? Han förklarade sig för den gudomliga rätten mot folkets rättigheter; han förklarade. att hai-ej ville mottaga någon krona, som ej blifvit honom beskärd af fur tar. De preussiska junkrarne applåderade detta;anti-demokratiska beslut, och historien har förvarat dei form, hvår::de: uttryckte sitt bifall: Vi vilja ej ha em kron.: — sade de — på hvilken demokratien spottat. Om prinsen af Preussen har den ädla ärelystnaden att-bli legitim regent öfver hels yskländ, må han börja med att återkalla sina landsflyktingar, hvilkas enda brott är att C——— RR