ligen: Jag har två saker i kikaren. Först och främst vill jag, som är en stor beundrare af er talang, bli inbjuden till de musiktillställningar, der ni ämnar låta utföra era kompositioner; derföre måste jag ha dessa i min ego; och för det andra hoppas jag att, då jag är i besittning af sådana konstskatter, på mina affärsresor göra vidsträckta bekantskaper bland musikvänner, hvilka sedan i sin ordning kunna vara mig till nytta för mina fcbriksaffärer. Om nu kompositören icke hade hr v. Tosts spekulation rätt klar för sig, så mäste han dock: medg fva för sig sjelf, att denne emellertid hade en hög tanke om de spohrska kompositionernas värde. Detta bestack ho. nom, och han gjorde inga vidare invändningar. Affären ppgjordes genast skriftligen. och hr von Tost syntes nu vid alla musiktillställningar, i hvilka Spohr deltog, med portföljen under arm n, fra.nlade stämmorna på notställarne .och samlade åter ihop. dem efter exekutionens slut. Den godmodige och originelle mannen kände sig lika lycklig af det bifall, arbetet rönt, som om han sjelf varit kompositören, och snart var man så van att der Spohr spelade äfven se von Tost, att han blef bjuden, äfven då Spohr icke spelade något af de von Tost tills vidare tillhöriga manuskripterna. Då hr von Tosts afiärer en tid derefter plötsligen kommo i oordning och hotade att tvinga honom till konkurs, återlemnade han redan före den öfverenskomna tidens förlopp alla manuskripterna till Spohr, i det han förklarade sig urståndsatt att honorera de ännu obetalda, men utstä:l.i. derjemte en vexel å 100 dukater på Spohi såsom ersättning för den förlust som skulle drabba honom. : Spobr, som ansåg sig fullkomligt godtgjord genom kompositionernas återlemnande, undanbad sig all ersättning; men då han märkte att v. Tost kände sig sårad deraf, mottog han slutligen vexeln. I Wien umgicks Spohr med flera af den tidens förnämsta musi2oi, såsom Beethoven. Salieri, Seyfried; Feska, Hummel, Pixis m. fl. Om Beetboven berättar han följande löjliga tilldragelse. Beethoven hade vant sig att, då han anförde, antyda nyanseringarne i musiken genom hvarjehanda besynnerliga kroppsrörelser. Så ofta ett sforzando förekom, slog hat häftigt ut båda armarne, efter att förut ha haft dem korslagda på bröstet. Vid piano bockade han sig ned, desto djupare, ju svagare han ville ha det. Följde derefter ett crescendo, så reste han sig småningom åter upp, och hoppade högt i luften, då forte inträdde. Stundom skrek han äfven med, utan att veta det, för att ytterligare förstärka forte. På en konsert i Wien spelade Beethoven en gång en ny pianokonsert af honom sjelf, met: glömde vid första zutti, att han: var solospeJare, sprang upp och började anföra. Vid sforzando slog han ut armar.e så långt, att han stötte båda ljusstakarne från pianoti golfvet. Publiken skrattade och kompositören blet så förargad deröfver, att han lät orkestern börja om igen. Seyfried, som då ännu var kapellmästare vid teatern i Wicn, befarade att vid s mma ställe samma olycka ånyo skulle hända och Jät två gossar vid chören stå bredvid Beethoven för att hålla i ljusen. Den ena steg obekymradt närmare och följde med i fortepianostämman. .. Då nu det olyckliga 2forzando kom, fick han af Beethovens utsträckta högra hand en så kraftig örfil, att den stackars gossen i förskräckelsen tappade ljusstaken. Den andra gossen, mera försigtig, hade med orolig uppmärksamhet följt alla Beethovens rörelser, och det lyckades honom derföre undvika slaget genzom att hastigt böja sig ned... Hade publiken redan förut skrattat, så bröt den nu ut i ctt verkligen bachanaliskt jubel.; Beethoven råkade hiröfver i så stort raseri, att han genast vid första ackorderna i solot slog af ett halft dussin strängar på fortepianot.