JOSEF GARIBALDIS MEMOIRER), utgifna af ALEXANDRE DUMAS IV. Elin Invigning. Under någon tid gjorde jag kustresor med min far, sedermera for jag till Cagliari på brigantinen Etna, förd af kapten Josef Gervino. Under denna resa blef jag vittne till en förfärlig olycka, som skall efterlemna ett evigt minne för helå min lefnad. På återresan från Cagliari, på höjden af cap Noli, seglade vi i sällskap med några fartyg, bland andra en ypperlig katalonisk feluck. Efter två eller tre dagars vackert väder fingo vi några byar af den vind, som våra sjömän benämna lbieno, derföre att den passerat lybiska öknen, innan den kommer till Medelhafvet. Det dröjde ej länge innan hafvet började vräka, och vinden bli så våldsam, att den oemotståndligt dref oss mot Vado. Den nyssnämnde kataloniska felucken redde sig i början förträffligt, och jag tvekar ej att påstå, att det ej fanns någon enda af oss, som, då vi af ovädrets början kunde sluta till, hurudant det skulle bli, icke hellre velat -vara ombord på felucken än på något af de andra fartygen. Men det var denna stackars båts öde att kort derefter förete ett högst smärtsamt skådespel för oss; en ofantlig störtsjö kom honom att kantra, och vi sågo snart på dess lutande däck endast några få olyckliga, hvilka sträckte sina händer mot oss, men hastigt rycktes bort af en ännu förfärligare våg än den första. — Katastrofen föreföll ej långt ifrån oss, men det var alldeles omöjligt att bistå de olyckliga skeppsbrutna. För de andra. oss åtföljande fartygen var det lika omöjligt. Nio personer af samma familj omkommo på detta ohyggliga sätt ) Se A. B. n:o 130 och 132.