t Neapel, konungen är död — lefve konungen! Jag fruktar dock att denne nye Daniel icke skall reda sig lika bra uti sin lejonkula -som samla testamentets uti sin; ty ingen är profet sitt eget fädernesland, och allraminst lärer r Hvasser komma att profitera af sin uppnöjelse. Jag förutser tvärtom att det kommer tt omstörta hela hans tillvaro och göra bans samla vänner vid inrättningen till hans nya fiender; ja, att sjelfva den broderliga vänskap, om förenar: honom med scenens koryfeer, kall emot honom blifva ett nytt vapen. :Jag har hört omtalas en gammal teaterdirektör i !andsorten, som alltid brukade säga, när det sar fråga om att engagera en gammal och förtjent skådespelare: Nej, jag tackar, jag är bror med den karlen — han kommer aldrig ll min teateri Den nye, tillförordnade: disektören har dessutom sin fru vid teatern, och ietta brukar sällan slå väl ut. : Till och med Heiberg strandade på den klippan, och för tt bevisa att icke endast ban varit utsatt för hehag af sådan anledning, vill jag omtala n händelse, som jag häromdagen läste om uti en utländsk tidning. t Händelsen var nemligen den, att en ny opera, likagodt hvilken, repeterades,och den nyanställde direktörens fru — ty äfven der farns en .-yanställd direktör som hade sin fru vid scesen — hade: redan börjat sätta sig in uti sin nya värdighet så till vida, att hon åtagit sig att instruera en dqvinlig elev, som skulle upprräda i stycket. På repetitionen fick regissören (någonting motsvarande vår styresman för scenen) se att eleven utförde sitt parti på ett högst underligt sätt, och sade henne ckså, att detta icke ginge an. Fru direktörskan, förnärmad isin värdighet, blef naturligt.vis ursinnig; en scen uppstod — — mycket bättre än, många af dem, som uppföras vid representationerna, och sedan det slutligen lyckats att få regissören så ond, att han, fastän titet låghalt, stampade i golfvet, utbrast fru direktörskan med ett af dessa infernaliska smålö en,. som endast skådespelerskor kunna prestera: Min herre! för all del akta ert ben!? Under tiden stod hr direktören ett stumt vittne. till den lifliga scenen, och regissören vände. sig nu till honom och sade: Såvida hr direktören har något att säga här vid lag, så vädjar jag till honom!? — hvarpå han helt lugnt gick sin väg ifrån repetitionen. Jag fruktar visst icke att sådana scener skola kunna inträffa vid vår kungliga teater, men har cndast velat anföra dettawsom ett bevis på hvart det kän leda, när direktören har sin fru vid teate:n. Hvad den anura detroniseringen beträffar, så har den gjort nästan lika mycket buller af sig: som den. första. Demoisel!e Deland representerade det ideella, för att icke säga det illusoriska, — hon har måst v ka för det praktiska — iddns vanliga lott då den föraktar att. associera sig med verkligheten. Men större än sitt rykte, stannar mill Deland qvar som delegarinna derhon nyss var monarkinna, och hennes storartade framtids-donation stannar, efter all anledning, med henne; Ett praktiskt förslag till stadgar har blifvit förklaradt hvilande till nästa bolagsstämma, — se der hvad den offentliga kritiken gör godt, äfven om det svider litet i början! I fjot vid denna tiden hette det att man ville äta upp föreningen, — det var illska, afund, kabal: utaf skapelsens herrar, derföre att skapelsens mästerverk, dem oåtsporda, velat försäkra sig ont en sorgfriframtid. Det var allt grymt, lågt och eländigt man kunde tänka sig, — men all denna låghet, all denna förföljelse bade dock till frukt en förnuftig organisation. Detideellas clairvoyanta sakförerskor måste vika för den praktiska: blickens, den säkra beräkningens olyckliga måls: manninnor, och jag tror icke att saken. skall förlora derpå. Ty att ur idel synpunkt betrakta en så materiel sak som penningen, är detsamma som att mel Petrarca eller: Tasso i handen ställa sig och — baka pannkakor. Jag skulle visserligen äfven denna gång kunna förtälja något smått — godt vill jag icke påstå — ifrån riksdagen, men det skulle kanske icke intressera er, ty der Hafva under denna vecka -bara stora frågor varit före, och det finns ingenting tråkigare i bref än stora -rågor. Lemnom derföre för denna gång prygelkäppensmålsmän spå Riddarhuset åt sitt öde att stå ensamma med denna kannibaliska uppfattning af civilisationens arbete, -— och då vi börjat med att tala om teater, så revenons å nos moutons!i Herrar teaterföreståndare, både de stora och små, hafva denna vår etablerat en menniskohandel i största skala man kan tänka sig. Alla vilja de engagera nya sujetter, alla bjuda de naturligtvis öfver hvarandra, och följden har blifvit den, att de sceniska artisterna för närvarande äro de dyrbaraste artister som finnas. Men det är intet ordt deri, och ingen missunnar dem deras briljanta inkomster, inkomster öfver hvilka en Collberg, en Abergsson, en Ljungdabl och -en Askebom skulle förvånas, om de nu kunde stiga upp igen. Så har hr Stjernström ökat sitt sällskap med nära halfva antalet till af de nuvarande, — så engagera hr P. Deland för Finland och hr Andersson för Sverges större landsortsstäder samt, om man får tro ryktet, för en blifvande folkteater i hufvudstaden. Hr Zetterholm kommer troligen att i det närmaste bibehålla samma sällskap som han nu eger, och det är det klokaste han kan göra, ty har man en gång lyckats få en viss ensemble uti sitt sällskaps produktioner, så bör man söka sammanhöålla det så länge som möjligt. Några nya krafter tillkomma likväl äfven vid teatern bland bergen, och således blir det: kongl. teaternensam.som icke engagerar några Dya sujetter, och som, om några finnas att få, troligen icke skulle avse sig behötfva dem, ty det får gå som fi rut, fänker den nye direktören. Mindre teatern har sökt a:t fängsla den sommearutflyktande publiken inom sina vägSer, genom att gifva den tillfälle att få se: och beundra -Köpenhammnarnes förtjusning mll Juliette Price, hvilken. i sällskap men tvenne sina syskon, mll Sofie och hr Valdemar Price, samt hr Hoppe; rst hit öfver för att,