STOCKHOLM den 2 Juni. Ve öfver den der lösliga liberalismen! Det ir den, som utgör: vårt lands verkliga olycka. Jet är dessa liberala publicister, som förslapput nationalkänslan, som framförallt sökt åväsabringå hån och förakt för det bestående! 1 tället för att utreda behofvet af reformer ha endast velat fiska i grumligt vatten och mkalla tvedrägt mellan särskildta stånd och iasser, och de gå ända derhän att de fröjdas tit hafva tillintetgjort fosterlandskärlekens enrägt. Ja, de gå så långt i äreförgätenhet, ut de våga anställa jemförelser mellan nynodiga imstitutioner i andra länder och de verrliga urgamla, som finnas uti vårt land; le våga till och med anföra meningar och omdömen från främmande länder, rörande örhållanden här hemma, de kunna icke nog örhåna våra institutioner, emedan de hafva sin ot i förgångna tidersminnesrika historia. Ett osterländskt hjerta kan ju riktigt spricka af harm vid tanken, att vi, de yfverborna Asattlingarne, uppammade med den histöriskts poetiska lejonmärgen, skulle behöfva bry ss om hvad andra folk göra och menayhvad öderns dvergar tänka om oss; nej, må det oli ett slut härpå — må vi en gång för alla lippa att höra detta. lösa prat, att svenskarne kulle behöfva afundas något annat folk dess rihet, behöfva låna af andra! ; MKänner ni igen melodien? Har ni hört den san förr? Ja, utan allt tvifvel; ty den har inder en följd af-år ända till utslitenhet varit pelad af Svenska Biet, Tiden, Svenska Tidlingen och andra konservatismens positivspeare, som troit sig med dylik musik kunna örjaga den onda reformatoriska Saulsandan, om börjat komma öfver svenska folket, en inda, som gjort att det börjat känna äckel rid det myckna sjelfboerömmet, se ställningar ch förhållanden i .deras verkliga prosaiska lager och med förtänksamt bekymmer blicka not det kommande. Nya variationer på det gamla kända temat ia nu ljudat uti Nya Dagligt Allehanda. etta blad, som upptagit Svenska Tidningens ulias-mantel, sträfvar tydligen till samma nål som denna, men har, för att i någon nån -bättre lyckas häruti, valt -en något molifierad operationsplan. Det har till en böran noga aktat sig för att uttala en verklig politisk opmion; genom någonting, som hade itseende af liberalism, kunde det stöta tillaka den lilla kärntruppen af Svenska Tidingens gamla anhängare; ett-öppet framlägsande af konservativa tendenser skulle återgen ha hindrat tidningens utbredning , utanör den nämnda kretsen. Slumpen beredde. tt tillfälle att röra sig på nationalfördomarres neutrala område, att med lätt tillbuds tående medel kittla nationalstoltheten, och letta område exploiterades med en otrolig fver, som synes önska att, om möjligt vore ch om icke allmänhetens trötthet trädde :mellan, få exploitera det fältet i oändlighet. Jemte detta har sträfvandet gått ut på att smeka och smickra hvarjehanda enskilta inressen för att på den vägen vinna anhängare. Då emellertid färglöshet i längden icke är möjlig, och då bladet förmodligen anser ig ha vunnit något fotfäste, har det nu börat låta sitt politiska bjertas innersta något dlarare framskymta. Detta skedde i en arikel för några dagar sedan, uti hvilken den vildade medelklassens organ — hvilket Dagigt Allehanda, som bekant, uppgifver sig rara — tager sig anledning af några ord, om statsrådet Stang i Kristiania nyligen yttat om Sverges urgamla frihet, till att fara it emot de liberala, som våga hysa den förnening, att andra länders exempel kunna i viss mån vara lärorika och efterföljansvärda ör vårt land, och som bekämpa aristokratien ;ch prelaturen såsom de förnämsta hindren för årt lands framåtskridande i alla riktningar. Det är så ohemult, menar Allehanda, att påstå det adeln och prelaturen såsom politiska sorporationer lägga hinder i vägen för vår itveckling och, då nationen derigenom icke an hålla jemna steg med andra folk på samma culturgrad, medverka till ett nedfryckande och tt. slags förlamning af nationalandan. Detär srufligt orättvist att påbörda dem något sålant; om man anser en representationsförundring vara af nöden, så beböfs det blott att nan åvägabringar en klar insigt af behofven ;ch att man sedermera vädjar tll en upphöjd osterlandskärlek hos olika stånd och samhälls:lasser, så går den saken helt ledigt. Hvad säger vår konstitutionella historia härm; hvad har den att förmäla i afseende på lessa representativa förbållanden, hvilka skulle rara så innerligt sammanväxta med vår äroika historia, att det nästan skulle betraktas åsom ett helgerån att röra vid dem? Jo den vittnar, att den nuvarande representationsförattningen för ett halft århundrade sedan blef ntagen endast genom den förespeglingen att lensvore helt och hållet provisorisk, då tiden ;ch omständigheterna icke medgåfve, att ögonolickligen utarbeta. någonting mera tidsenligt ;ch mera öfverensstämmande med folkets poitiska medvetande, och att bondeståndet, oakadt dessa förespeglingar, endast med hårda rd från konungens sida kunde förmås; nästan vingas, att antaga densamma. Sjelfva konstiutionsutskottet vid 1809 års riksdag förklaade helt öppet, att deticke vid framläggande vf grundlagsförslaget ansåge det dem af repektive riksstånden uppdragna åliggande dergenom uppfyldt, och att de icke heller ansett RESER