STOCKHOLM den 21 Maj. Religionsfrihetsrågans behandling tar nu framskridit derhän, att tre stånd. adeln, presteståndet och bondeståndet, oförändradt antait det första af de båda kungliga förslagen, eller det som angår ändring i gällande bestämm lser om ansvar för den, som träder till eller utsprider villfarande lära. Borgareståndet har som bekant astagit det i mera liberal anda modifierade förslag, som utskottet hade framlagt, liksom detta stånd återremitterat det an dra kuogliga förslaget angående främmande trosbekärnare och deras religionsöfning, för att få detsamma affattadt i närmare öfverensstämmelse med norska dissenterlagen. Då äfven detta kungliga förslag redan blivit antaget af presteståndet och bondeståndet och säkerligen — att döma af omröstningsresultaterna i lördags — kommer att vid den fortsatta behandlingen antagas, af adeln så är det slutresultatetfså godt som redan gifvet, att religionstrihetsfrågan vid denna riksdag kommer att ordnas i full öfverensstämmelse med regeringens proposition i ämnet. Vi kunna ej annat än på det högsta beklaga detta resultat, och detta både för statens och kyrkans skull, emedan vi tro, att den nya. lagstiftningen icke skall bli till fromma för någondera. Vi ha icke varit böjda för att påyrka genomgripande förändringar på detta område eller att vårt land nu med ens skulle. härutinnan ställa sig i jembredd med andra protestantiska länder, som genomfört religionsfribetens princip; men vi hade dock önskat och hoppats, att vid denna riksdag åtminstone något verkligt framåtskridande på detta område måtte ega rum. Och etts dant kommer icke att ske genom regeringens förslåg. Ty ehuru detta förslag skenbart innehåller några eftergifter i toleransens intresse, medelst upphäfvande af några föråldrade stadganden i missgerningsbalken, så är detsamma dock de facto .och i förhållande till den närvarande utvecklingen reaktionärt. Staten låter genom denna författning en herrskande kyrka, en maktlysten prelatur, tala i sitt namn och bränmärka alla dem, som icke bekänna: sig till den nämnda kyrkan, såsom villfarande, alla dem som utträda ur densamma, såsom affällingar. Det blir visserligen medgif et eller åtminstone strafflöst, att i kyrkligt hänseende gå baklänges; att öfvergå till gamla kyrko:amfund, till den romerska elle: grekiska-katolicismen t.; ex.; men om någon vill gå framåt, om någon vill vara. mera protestantisk-än vår i andelös dogmatik stelnade och af papistiska elementer öfvetflödande statskyrka, då varder det honom förment; han och med honom lika tänkande få icke fritt bilda en försarling; det beror på K. M:its nåd, sedan rvederböranden deröfver blifvit hörda, Man kan med våld truga ea sådan person att tillhöra en kyrka, hvars lärosatser han förnekar. Och om han öppet uppträder meå en granskning af dessa lärosatser, så skall det bero på prelaturen att afgöra, huru långt granskningsfriheten och yttranderätten på detta område skall få sträcka sig. Straffbestäm melserna, som blifvit gjorda beqvämare till användning, skola våra högkyrkliga utan tvifvel önska friskt tillämpa på hvarje mct det hierarkiska trosväldet riktad, frisinnad och sannt protestant.sk meningsyttring, lå deremo: puseyitism-och nylutheranism. få skjuta rötter. spira upp i skygd af kräcklorna och af ett genom flitigt bötfällande och inkastande i fängelse alltmera sig utvecklande prestvälde. Men det är med denna liksom med andra dylika reaktionära och i strid mot utvecklingen stående lagar — den bär inom sig fröet till sitt fall. Den utgör en ganska god måttstock på den anda och uppfattning som gör sig gällande hos de verkligen ledande inom den nuvarande ministeren, hvars liberalitet genom några nitiska basunstötares försorg blifvit till en jargor på flera håll, men som i hvarje sitt upptrödande uti mera genomgripande samhällsfrågor visat en reaktionär tendens. Lika litet som denna författning skall tjena till att inför Europa afskudda vår lagstiftning beskyllninger för ofördrågsamhet, lika litet skall den efte all sannolikhet befinnas tjenlig till att stilla oron och jäsningen på det kyrkliga området; trakasserier och religionsprocesser komma utan tvifvel att höra till ordningen för dagen, och hvem som kommer att vinna derpå — icke är det prelaturen. Om det sätt, hvarpå tvenne af konungen: rådgifvare uppträdt under behandlingen al denna sak, skola vi särskildt närmare uttala oss. Duenstastirn dat Kaha sladd föda oa gles