STOCKHOLM den 12 Maj. Då vi irgår omnämnde de utskottsbetänkanden, som beröra frågan om mosaiska trosbekännarnes rättigheter, vidrörde vi endast dem, som afse ensamt nämnde trosbekännare. Ett utvidgande af deras politiska rätt innebäres emellertid äfven uti det allmännare försläg, som finnes: framstäldt uti konstitutionsutskottets betänkande nir 15, hvari utskottet föreslår den ändring uti 28 5 regeringsformen, att till Tärarebeställningar och öfriga tjenster vid! inrättningar för slöjd och skön konst, äfvensom läkarebefattningar, må äfven personer, som: icke. bekänna sig till den rena evangeliska läran. kunna utnämnas. Dettaförslag blef redan vid,1853—54 års riksdag framstäldtrat konstitutionsutskott t och blef antaget att hvila till grundlag senlig behandling vid förra riksdagen, då det likväl icke lyckades tillvinna sig bifall af samtliga stånden. Nu har deti blifvit förkastadt af prestestågdet, men antaget ; af adeln och böndeståndet, och kommer sålunda utan tvifvel att bli hvilande: Vid närmare genomögnande af riksdagsförhandlingarne-finna vi äfven, att bondeståndet redan utan diskussion godkänt konstitutionsutskottets betänkande n:r 16, rörande valrätt till rikedagsman för: mosaiske trosbekännare, och n:r 17, rörande jurymannaskapet. Till förtydligande af vårt yttrande i gårdagsbladet böra vi äfven nämna, att svenssa mosaiter, genom antagande af förslaget i n:r 16, skulle komma uti samma kategori i politiskt hänseende som svenska katoliker. Bekännarne af den reformerta äro: nemligen i politiskt hänseende högre ställda; de kunna enligt regeringsformen både välja och. väljas till riksdagsmän. Då frågan om judarnes ställning för närvarande är å bane inom de preussiska kamrarne, med anledning af väckt förslag om att lemna -dem tillträde till vissa befattningar, från hvilka de hittills varit utestängda, anse vi oss böra meddela följande uppsats ur det demokratiska bladet Volkszeitung, som vittnar om den frisinnåde och upplysta synpunkt; ur hvilken den tyska demokratien betraktar de ämnen och frågor, som stå: i ssamband med religionsfriheten: Det tyska bladet ytrar: Det vore en förolämpning mot våra läsares sunda förnuft, att säga, det frågan sjelf ännu förtjenar någon pröfning. — Satsen: lika pligter och lika rättigheter är så naåturlig och sann, förnuftig och enkel, att fanatismens..och -menniskohatets, språk icke kan rubba -den.: och. den. dolda förföljeseandans spetsfundighet icke: utsläcka den ur ett efter sund och fri bildning sträfvande folks bjertan. Frågan sjelf är å folkets, rättvisans och lagens: sida fullkomligt afgjord.; Erfarenheten har tillräckligt visat, att folket vid valen blottlägger vigt på en kandidats duglighet och sedliga värde och ieke på hans kateketiska bekännelse, och lagstiftningen har antagit trosfriheten såsom princip och gifvit statsmyndigheterna i uppd.ag att göra denna princip gällande; Att ytte ligare egna sjelfva frågan en betraktelse, det anse vi för vår del öfverflövigt., Men striden angående frågan är anmärkningsvärd; ty striden karakteriserar de stridandes och de stridande karakterisera partiernas ställning i vår tid: Striden är gammal. -— Trostvångets strid emot trosfriheten är så gammal som våldets strid mot friheten. Den karakteriserar hela nationers. och. hela tidsåldrars bildningstillstånd En vändning i denna strid, det ena eller andra partiets seger, betecknar de särskild9 afdelningarne af mensklighetens historia. Det är icke de historiska böckerna och historieskrifvarne.; söm skilt medeltiden från den nya tiden, utan de hafva blott uti protestantismens seger mot påfveväldet funnit och bestämt den stora epokgräns, som mennis skorna infört i historiens lopp genomden i sjelfva reformationstiden vunna trosfriheten. i: Och sådana epokgränser skola menniskorna allt framgent införa i utvecklingen af deras egen andliga historia. A ena sidan. stå ännu alltjemt trons förtryckare, på den andra kämparne för frihet och rätt. Blott s:tidfältet är ett annat, blott. stridens föremål är tid efter annan förändradt; men i verkligheten resa ännu alltjemt de stridande sjelfva åt sig bistoriska minnesvårdar öfver sima tänkesätt och skrifva och tala, utan att de veta det, menniskohatetshistoria och den andliga frihetens historia. Visserligen inbilla sig. de nuvarande kämparne för trostvånget, att de hafva endast stål tens väl och religionens helgå till syfte. Emellertid lär historien tillräckligt, att äfven anstiftarne af-det blodbad, i hvilket 30.000 personer Blefvo dödade 1 Frankrike, blott bade statens väl och religionens helgd till syfte. Äfven i luterånetnas strider mot de reformerta och de reformertas. emot luteranerna fästade begge partiernas fånatiei afseende endast på själarnes väl, Själarnes väl vilja alla; skilnade.; är blott:den, att den enevser:själarnes väl i nästans förtryck, den andre i hans fria sjelfbestävining. Icke i målet, men uti medlen att vinna målet åtskilja sig. kömparne, sås m de i alla tider åtskiljt sig f ån hvarandra: I lyckliggörare genom, tvång och i till fredsställare genom . frihet, temat. för deras strid må nu heta hedendom, kristendom, judendom, katolicism, protestantism, Juteraner, reformerta, fria törsamlingar eller judarnes kompetens att anställas istarens tjenst. Kunde: i detta sista fa 1 något ännu vara oafgjordt för ,en tänkande menniska, så måste faktiska häudelser i verlden för längesedan hafva lemnat henne upplysning. (1 Frankrike finnes en minister af indisk tro. ntan atr